Manhattanprojektet - om arbetsglädje och massförstörelsevapen

Vetandets värld har besökt Los Alamos i New Mexico, där atombomberna tillverkades. De var slutprodukten av ett forskningsprojekt som pågått under nästan hela kriget, och där många av tidens skarpaste fysikerhjärnor samlats, det så kallade Manhattanprojektet. (Repris från 5 maj)

I augusti 1945 släpptes två bomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki. Manhattanprojektet var upprinnelsen till atombomben, det handlade om att ta fram massförstörelsevapen. Men bland fysiker har begreppet också fått en märkligt mytisk, nästan romantisk klang. Det handlar som kollegial sammanhållning och vetenskapliga stordåd. Tidens skarpaste hjärnor samlade i i kampen mot klockan och nazirikets totala ondska. Är man fysiker är det lätt att fascineras eftersom alla de stora namn vi lärt oss om under studierna var del av Manhattanprojektet, och på den tiden var de väldigt unga, på toppen av sin förmåga. Det är så många viktiga genombrott som stammar från den tiden, säger Omar Hurricane, som jobbar med fusionsforskning vid Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien. Hans egen forskning handlar främst om civil användning av fusionskraft, men hans arbete är också kopplat till det nuvarande amerikanska kärnvapenprogrammet. Och han tar själv ordet romantiskt i sin mun när han talar om Manhattanprojektet, även om det delvis är för att ta avstånd från just det begreppet: Jag vill inte säga att jag romantiserar den tiden, för det var ju trots allt krig, men det var en fascinerande epok. Saker var enklare då - det fanns ett tydligt gott och ont - och när man åker till Los Alamos befinner man sig på historisk mark, säger Omar Hurricane. Det var alltså inte på Manhattan, utan just i Los Alamos, som atombombsprojektets centrum låg under de avgörande åren 1941-1945. Vägen upp till Los Alamos är svindlande vacker. Tåget från Albuequerque till Santa Fe går genom det karga, gulaktiga halvökenlandskapet med New Mexicos berg i bakgrunden. Bussen snirklar sig sedan uppåt, förbi spektakulära klippformationer och vindpinade, uttorkade träd. Väl framme i Los Alamos står kärnvapenlaboratoriets egen hushistoriker - Alan Carr - redo med en skåpbil. Han säger lite ursäktande att skåpbilen  normalt används för att flytta runt laboratoriets arkivmaterial och kanske inte är så bekväm. Jag har bett att få se alla de historiska ställena och Los Alamos-laboratoriet är inte precis något man vandrar runt i. Det är utspritt över ett gigantiskt område i det bergiga landskapet. Vi åker förbi platsen där det första laboratoriet låg, och den berömda samlingslokalen Fuller lodge, där fysikpionjärerna och deras fruar åt gemensamma måltider och inte minst ordnade en och annan fest under krigsåren. Alan Carr är en både tillmötesgående och kunnig guide. Men under rundturen infinner sig snart en lätt surrealistisk känsla. Här åker vi runt och tittar på resterna av det första atombombsprogrammet, solen skiner, bergen är vackra, vi pratar småstadsliv, fysik och historisk arbetsglädje. Gång på gång måste jag påminna mig själv om att vi talar om ett forskningsprogram vars resultat för sjuttio år sedan orsakade hundra tusentals människors död. Men så mitt i solskenet tränger det sig på, när Alan Carr pekar ut byggnaden där bomben Fat Man, som släpptes över Nagasaki, sattes samman. Kasten i samtalsämnen är sannerligen snabba under denna rundtur i Manhattanprojektets spår. Nästa stopp är Los Alamos egen skidbacke. Också här har Alan Carr en bakgrundshistoria. Skidåkning hör till de allra äldsta traditionerna här berättar han. Den ryskfödde experten på explosiva ämnen bestämde sig helt sonika för att spränga bort träd nog på en av sluttningarna runt staden för att skapa en skidbacke. Vi vänder om och åker tillbaka ner mot själva staden. Och kanske känner Allan Carr att bilden av de skidande fysikerna blir lite missvisande, för att han lägger till att det framförallt handlade om hårt arbete för de fysiker som levde i Los Alamos under andra världskriget. Utflykterna och...