Kärnvapenhotet mer levande än någonsin

I jämförelse med det kalla krigets kapprustning och 70 000 kärnvapen, placerade framför allt i Europa, kan hotet tyckas mindre idag då den samlade världsarsenalen har krympt till drygt 15 000. Men nu ökar spänningen mellan kärnvapennationer i andra delar av världen. (Repris från 6 maj)

Igår och i tisdags handlade Vetandets värld om de första atombomberna som tillverkades i USA under andra världskriget och släpptes över Japan flera månader efter det europeiska krigsslutet. Idag ska det handla om hur kärnvapenhotet ser ut numera. Ljudet från en detonerande atombomb, svampmolnet som stiger mot himlen. För alla som växte upp under det kalla kriget, med vetskapen om att Sverige låg inklämt mellan Nato och Sovjetsfären, fanns just den bilden av hotande undergång ständigt närvarande någonstans i bakhuvudet, hur fredlig och trygg vardagen än var. I telefonkatalogen fanns instruktioner för hur man skulle bete sig vid ett kärnvapenanfall. Hur nära ytan den här atombombskräcken låg blev tydligt en stormig natt på 1980-talet då ett blixtnedslag av misstag fick igång flyganfallssirenerna i Mälardalen. Den natten ringdes många samtal i panik till larmcentralen, men det bläddrades också febrilt i "om kriget kommer"- delen av telefonkatalogen. De som följde instruktionerna satte förstås på radion, där de fick höra att det var falskt larm. Paniken kan så här i efterhand verka löjlig, men det här var när kapprustningen i Europa hade sin höjdpunkt. USA och Sovjetunionen hade sammanlagt 70 000 kärnvapenstridsspetsar och det var i Europa det eventuella slagfältet fanns. Bara några år senare hade Berlinmuren fallit, kärnvapentest-stoppet undertecknats av både Ryssland och USA, och avvecklingen av den gigantiska arsenalen kärnvapen inletts. Tanken på kärnvapenkrig i norra Europa kändes efter Sovjetunionens sammanbrott plötsligt absurd. Och "absurt" är också det ord som far genom huvudet när jag våren 2015 besöker ett av USA:s nationella kärnvapenlaboratorier, Lawrence Livermore-laboratoriet i Kalifornien som grundades under det kalla krigets upptakt på 1950-talet. En lämpligare symbol för det kalla krigets rustningshets kan man knappast hitta. En av grundarna till Lawrence livermorelaboratoriet var Edward Teller, sedermera vätebombens upphovsman. Vätebomben som genom sammanslagning av vätekärnor, fusion, skulle utvecklas till ett ännu kraftfullare vapen än de fissionsbomber som utvecklades under andra världskriget. Efter Manhattanprojektets tävlan mot vad man trodde var ett nazistisk atombombsprojekt under andra världskriget, utvecklades vätebomben som en del i kapprustningen med den nya ärkefienden Sovjetunionen. Men idag betonar man gärna att kärnvapen bara är en del av Lawrence Livermore laboratoriets verksamhet, och att det sedan kalla krigets slut inte längre handlar om att utveckla nya kärnvapen utan om att hålla de gamla i trim. Jag träffar Tammy Ma som arbetar med Lawrence Livermore-laboratoriets paradprojekt, fusionsforskning med hjälp av en stark laser som omvandlar materian till plasmafria atomkärnor. Målet för hennes forskning är att åstadkomma fusionskraft för civilt bruk. Men även om hennes egen forskning främst är inriktad på civil användning är tillståndet inne i plasmat detsamma som i en vätebomb. Tammy Mas experiment används också för att ge data till de simuleringar av kärnvapensprängningar som ersatt de verkliga testerna, sedan teststoppet i början på 90-talet, Som alla andra jag träffar här är hon varm och tillmötesgående, och efter en och en halv timmas rundvandring genom laboratoriet frågar jag henne till slut hur det känns att arbeta vid ett vapenlaboratorium. Jo, det är en fråga som många av oss fysiker som arbetar här brottas med, erkänner Tammy Ma, som liksom många av hennes kollegor egentligen lockats till laboratoriet för möjligheten att utveckla fusionskraft. Det är ju trots allt ett försvarslaboratorium vi arbetar på. Men vi gör inga nya vapen här, vi hjälper till att ta fram tester för att hålla koll...