Zygmunt Bauman och konsumtionssamhällets slukhål

Nyligen dog sociologiprofessorn Zygmunt Bauman, 91 år gammal. Katarina Wikars återvänder till hans sena och ständigt aktuella böcker "Konsumtionsliv" och "På konsumtionsindustrins soptipp."

Hela mitt varumärke uppätet på några dagar. Så sa den numera bortglömda tevekändisen Doktor Åsa för några år sedan när hennes man greps misstänkt för att ha satt eld på Harry Scheins villa.Det påståendet som jag till och med satte upp på anslagstavlan är som själva facit till den nu avlidne sociologen Zygmunt Baumans tes om konsumtionssamhällets slutgiltiga upplösning. Vi är inte längre vare sig förförda konsumenter eller suveräna shoppingagenter utan vi har blivit själva varorna. Identiteten som ett självförverkligandeprojekt ett flytande jag skapat för att skicka ut på olika arenor och man behöver bara närstudera en dejtingsajt för hålla med om att vi har själva har blivit varorna.Ett alltid växande antal singlar försöker där år efter år sälja sig själva på känslomarknaden, till alldeles nyss genom att framhäva de mest gångbara egenskaperna, men numera räcker det med ett retuscherat foto från bättre dagar. Ytan är det innehåll man orkar med. Skammen är - att man inte gjorde sig till det man kunde ha blivit. Så sa Zygmunt. Det här kan kallas rädsla att inte lyckas med självfabriceringen. Han menade också att vi lever i en bekännelsekultur där vi går runt med datorer som elektroniska biktstolar men krockar inte den tanken med varusamhällets innersta logik? Kan två självupptagna individualister över huvudtaget mötas? Vem vågar ge upp sig själv numera i kärleken?I detta hav av obegränsade möjligheter måste det ständigt analyseras vad är det som får subjektet som samtidigt är objektet för någon annan att stanna upp när det alltid finns något bättre, snyggare, rikare ett klick bort? Eller en scrollning ner. Samtidsmänniskan håller alla bollarna i luften samtidigt, stänger inga dörrar, och kan i ett nafs utan dåligt samvete blocka de oönskade kontakterna. Man har inte längre något etiskt ansvar för den andre. Samtidsmänniskan behöver aldrig mer titta någon i ögonen.För maten kommer hem, sakerna kommer hem, skräpet körs bort. För oavsett om man nu gillar detta konsumtionssamhället eller inte, så måste man säga att det blir väldigt mycket skräp. Det behöver man inte citera Zygmynt Bauman för att upptäcka. Fast nu gör jag det ändå: Det är tack vare den höga förslösningstakten och den allt kortare tiden mellan begärets växande och slocknande som subjektivitetsfetischismen hålls vid liv. För om alla helt plötsligt bara blev nöjda med vad dom redan har så skulle hela alltet falla ihop åtminstone i den hyfsat rika delen av världen får vi alltid receptet att vi ska shoppa oss ut ur kriserna. Fylla alla hålen - med ännu mera saker.Min mamma som inte hade varit i en större affär sen åttiotalet, hon slängde ingenting, och det mesta hon hade var från tiden då saker var ämnade att hålla en livstid eller två. Före slit- och slänget. Konsumtionssamhället hade gått henne helt förbi. Kom inte hit med fler grejer, här har vi så det räcker, sa hon när jag försökte köpa något. Men så kunde hon också bli genuint glad över någon elektronikpryl som redan funnits i handeln i något decennium, storögt förundras som barnen förr i världen på julafton, över en elektrisk vattenkokare eller en elsladd med strömbrytare så man släpp dra kontakten till tjockteven ur väggen varje kväll. Tänk vad de kan hitta på ändå, kunde hon säga.För när såg man någon bli lycklig över en sprillans ny iphone senast? Innan den är ur förpackningen har det kommit en ännu nyare modell.En gång såg jag Zygmunt Bauman på en scen med dåvarande polske presidenten: Det var på invigningen av den stora europeiska kulturkongressen i Wroclaw, och så här sammanfattade min kollega Anna Tullberg vad Zygmunt Bauman hade sagt:Han sa att Europas historia var som en kniv med bladet vänt framåt, man visste inte riktigt vart det pekade och vad som skulle hända, däremot kunde man bestämt säga att...