Weird fiction – verklighetsflykt eller motståndshandling?

Kulturskribenten Mattias Hagberg om den litterära genren weird fiction där det absurda och obekanta kan fungera befriande.

Du ska precis börja lyssna på en essä av Mattias Hagberg. Sitter du skönt?Bra.Du hör hans röst från en avlägsen plats. Du tror att han står i en ljudisolerad radiostudio med sitt manus upplagt på bordet framför sig. Du tror att han talar till dig från denna punkt. Du föreställer dig att radiovågorna förmedlar hans röst.Men du vet ju inget om denna röst. Om den som nu talar. Om de ljud som nu retar dina sinnen.Du anar en osäkerhet. Du sitter inte längre lika bekvämt. Du sträcker på ryggen. Dina muskler spänns, pupillerna vidgas.Hans röst kommer närmare. Tonfallet förändras. Det är hårdare nu.Kommer rösten verkligen ur radion?Du ser dig omkring. Du är inte längre lika säker.Du lutar dig mot högtalaren. Den är tyst.Du kommer närmare.Rösten finns inte där.Du tittar på radion. Avstängd. Död.Men rösten? Var kommer den ifrån? Från dig själv? Finns den inne i dig? Är rösten och dina tankar samma sak?Hur ska du någonsin veta?Du ska precis börja lyssna på en essä av Mattias Hagberg: Jag är trött på verkligheten. Den har förlorat en del av sin charm. Jag har upptäckt att jag allt oftare söker mig till litteratur och berättelser som utmanar mina sinnen och mitt förnuft, ja, kanske till och med mitt förstånd. På skrivbordet ligger numera böcker av Maria Gripe, Shirley Jackson, Howard Philip Lovecraft, Lewis Carroll, Jorge Luis Borges, Ray Bradbury, Angela Carter. Böcker med övernaturliga, skräckinjagande och absurda inslag. Böcker med monster, spöken och parallella världar.Det är romaner och novellsamlingar som tar mig in i en annan värld. Berättelser som förflyttar mig till en glänta i tanken där allt kan hända, där allt är möjligt.Jag slukar allt som är fantastiskt, drömlikt och märkligt, medan litteratur med ett realistiskt anslag förblir oläst.Kanske är det en flykt. Kanske bottnar mitt intresse för det udda och overkliga i en önskan om att dra mig undan till fantasins värld, nu när samtiden känns dystrare än på mycket länge.Det kan vara så. Men jag tror inte det.Jag tror att det är precis tvärtom.Fantasin är en motståndshandling. Den litteratur jag talar om utmanar våra invanda föreställningar om världen som en rationell och vetbar plats.Det är en litteratur som bejakar det pluralistiska, det obestämbara och flytande. Det är en litteratur som lämnar fler frågor än svar efter sig.Det jag söker efter är tvetydigheten. I en klassisk text om fantastisk litteratur från sjuttiotalet försöker den bulgariske filosofen Tzvetan Todorov ringa in just denna tvetydighet.Han skriver att världen i den fantastiska berättelsen alltid är realistisk, men att det i denna värld inträffar något som inte går att förklara, något som är märkligt och onaturligt. Det inträffade måste ändå motiveras på något sätt. Men hur?Två lösningar uppenbarar sig: Antingen utspelas händelserna i huvudpersonens inre och är en produkt av galenskap, fantasi eller drömmar. Eller så har faktiskt något övernaturligt inträffat och då måste våra föreställningar om världen korrigeras.Men innan det inträffade får en lösning står allt och väger. Det är denna tvekan mellan verklighet och illusion som är den fantastiska litteraturens kännetecken, enligt Tzvetan Todorov. Tvetydighet är dess egenart.Ta Alice i underlandet som exempel. Vi kan inte veta om det är en dröm eller en alternativ verklighet. Är Alice galen? Eller är hon den enda som är frisk?För ett ögonblick är jag som läsare fångad i den där osäkerheten, i tvekan.Och det är just det ögonblicket som är det intressanta.Tzvetan Todorov döpte alltså denna litteratur till fantastisk. Andra pratar om spekulativ eller magisk realism. Och i amerikansk litteraturdebatt har det länge varit populärt att tala om weird fiction. Alltså ungefär besynnerlig eller sällsam litteratur.Men genrebeteckningen är inte särskilt intressant. Snarare tvärtom. Det här är en sorts litteratur som drar sig undan alla...