Vårt liv som akvariefiskar

Vi lever i synlighetens surrealistiska tid. Kanske behövs det en surrealist för att förstå den? Mikael Timm tar André Breton till hjälp.

Det är vinter. Utan tvekan vinter. Ändå kvittrar fågeln med aggressiv energi. En småfåglarnas Trump. Efter en vecka då den var morgon väckt mig alldeles för tidigt ger jag mig ut för att hitta den. Tänker tala den till rätta eller slänga grus på den. Ett så subtilt budskap förstår den säkert. Det är bara det att fågeln inte syns. Den hörs och jag kan gissa ungefär i vilket träd den sitter. Men den syns inte. Fågeln har inte bara tagit fel på årstid. Värre är att den också har tagit fel på tidsandan. Vi lever i synlighetens tidsålder men fågelfaen vägrar visa sig. Osolidariskt skulle jag säga. Om inte just ordet solidaritet vore ett otidsenligt begrepp. En uppdaterad fågel skulle veta att Transparens är nyckelordet närhelst någon makthavare vill vinna sympati. Och  Synlighet är målet för de miljoner som visar upp sig i sociala media. Redan förra århundradet karaktäriserades som bildens tidsålder. Då avsågs att bilder ersatte ord i nyhetsrapportering. Nu lever vi i en tid med bilder av okända människor som gör vardagliga saker ingen nyhetsredaktion intresserar sig för.   Makthavarna konkurrerar med de okända så gott de kan. Trump lägger ut bilder av sig själv på sociala medier och twittrar. Hans textbudskap är entydiga men hans bilder är värda att begrunda. Ta videoklippet från en fotografering ordnad av en tidskrift. Trump befinner sig i ett litet kontor högt upp i en skyskrapa med en ilsken örn på skrivbordet. En örn som till på köpet heter Uncle Sam och som hugger efter Trump och blänger surt på honom. Den bildsekvensen får mig att undra vad surrealisterna skulle ha sagt. Ingen av grundarna är i livet men deras härförare André Breton skriver i sin roman, Nadja, om ett hus av glas. Det är i början av boken där Breton presenterar sig för läsaren. Han konstaterar att den psykologiskt mästrande romanens dagar är över, och skriver: "För egen del skall jag fortsätta att bo i mitt glashus där man när som helst kan se vem som besöker mig, där allt som hänger från taket eller på väggarna håller sig kvar som om det vore förtrollat, där jag vilar på natten i en glassäng med glaslakan och där vem jag är förr eller senare kommer att visa sig för mig som ristat i diamant." De där raderna, skrivna på 20-talet, har levt kvar, frikopplade från romanen. Vad menade egentligen Breton med att leva i ett hus med glasväggar där han till och med ska sova under genomskinliga lakan? Ja, i boken följs citatet av att Breton polemiserar mot tanken på att en författare skall försvinna bakom sitt verk. Breton namnger Lautrémont, en 1800-talspoet som egentligen hette Isidore-Lucien Ducasse och efterlämnade en mycket liten produktion och knappt uppmärksammades under sin livstid. Efter Lautrémonts död upptäcktes fler dikter. De publicerades som Les chants de Maldoror och bollen var i rullning. Surrealisterna tog den döde, bortglömde författaren till sig och lanserade framgångsrikt hans verk. Idag är det väl inte många som läser Lautrémont. Däremot är bilden av ett glashus fortfarande tydlig. När jag första gången stötte på Bretons ord fnissade jag vilket nog Breton inte tyckt om. På svenska är ordet glashus kopplat till naivitet och självgodhet. Den som bor i glashus kastar första stenen, är ett tvetydigt skämt med Bibelanspelning. En av dem som greps av Bretons rader var författaren Walter Benjamin, samtida med Breton. I sin märkliga bok Passagearebetet som från början var tänkt att vara en introduktion för tyskar som skulle turista i Paris, men växte till flera tusen sidor prosafragment om stadsliv i alla bemärkelser och filosofi, arkitektur och litteratur, säger Benjamin entusiastiskt att detta att bo i glashus är den främsta revolutionära dygden medan diskretion är något för småborgare, ja värre än så för småborgerliga uppkomlingar. En anledning till att Benjamin gillade Bretons tanke om glashuset...