Utomjordingen - den perfekta fienden

När utomjordingen skildras på film är katastrofen nära. Men vad är det vi är rädda för egentligen? Malin Krutmeijer ser filmer som handlar lika mycket om människan som om främlingar från rymden.

För ett tag sedan berättade den inflytelserike fysikern Stephen Hawking att han blir alltmer övertygad om att vi inte är ensamma i universum. Han sa också att han var rätt säker på var i världsrymden vi borde leta efter liv.Det låter ju både spännande och hoppfullt, men det tyckte inte Hawking. Tvärtom: han varnade för att svara på eventuella signaler därutifrån, för det är långt ifrån säkert att avsändaren är vänligt sinnad.Och när han argumenterade för den ståndpunkten blev det riktigt intressant. Det skulle kunna bli som när urinvånarna i Amerika mötte Christopher Columbus. Det gick ju inte så bra. Utomjordingarna kan också, sa han, vara så otroligt starka och mäktiga att de inte ser oss som mer värda än bakterier.Som man känner sig själv känner man andra. Tänk om de är som vi: härsklystna och våldsamma, med kortsiktig egen vinning för ögonen i varje givet läge.Precis så skildras utomjordingar ofta på film, när de kommer till jorden. De vill åt våra resurser, de experimenterar på oss, de parasiterar på våra kroppar och själar, de vill utrota oss med en högteknologisk krigsmaskin och så vidare. Lite som människor och länder tenderar att uppföra sig mot varann.Ta klassikern Invasion of the body snatchers, eller Världsrymden anfaller som den något mer oprecisa svenska titeln löd när filmen hade premiär 1956. Den är ett exempel på parasittemat, men speglar också en politisk situation.Här börjar människor i en småstad i USA plötsligt verka konstiga. De beter sig nästan som vanligt, men de är märkligt känslolösa. Det visar sig att utomjordiska växter producerar kroppar som är identiska med enskilda, riktiga människors. När den riktiga människan somnar dör den gamla kroppen och den nya tar över hennes själ. Hon blir en maskinlik, känslostum version av sig själv och sätter genast igång att propagera för att detta är rätt och skönt. Ingen är att lita på: också poliser kan ha förlorat sina själar.Filmen kom mitt under Kalla kriget och McCarthy-eran i USA. Den omedelbara tanken är förstås att den är en varning för kommunistiska infiltratörer och deras totalitära strävanden, men andra har tvärtom läst den som en varning för den paranoida kommunistjakten.En annan klassiker, romanen Världarnas krig av H.G Wells, har filmatiserats flera gånger från 50-talet till 2000-talet. Här kommer utomjordingarna från Mars och tänker kolonisera jorden med hjälp av överlägsen krigsteknologi. Förödelse och död sprider sig, men till sist knäcker ändå vår bakterieflora marsianerna. Den var de inte rustade för.De utomjordiska kolonisatörerna får sig alltså en dos av det som under den europeiska kolonisationen drabbade ursprungsbefolkningarna så svårt. Där europeiska vapen inte knäckte dem, gjorde europeernas sjukdomar det.Krigstemat står starkt när utomjordingarna anländer på film. USA, och särskilt då landets armé, får ofta visa framfötterna och leda mänskligheten till seger.Ett givet exempel är Roland Emmerichs både charmiga och tokpatriotiska storsuccé Independence day från 1996. Här glider enorma rymdskepp in över jorden och förmörkar himlen. Utomjordingarna vill förgöra oss och verkar omöjliga att slå ut. Men olika sorters män, däribland en alkoholiserad före detta stridspilot, en ung, grabbigt frifräsande marinkårskapten, en knasig vetenskapsman och en smart dataexpert, hittar sätt. De anförs av en stadigt maskulin president och sista striden utspelas på USA:s nationaldag. Om vi lyckas idag, manar presidenten mannarna, blir 4 juli inte längre helgdag bara i USA, utan en befrielsedag att fira över hela världen. Today, we celebrate our independence day! brölar han.Några år efter Sovjetunionens kollaps får USA visa sig som ensam, rättmätig supermakt att sluta upp runt, när världen hotas av en fruktansvärd fiende.Rymdvarelserna har ofta visat...