Tutankhamun och kopiorna

Vad är det för skillnad mellan ett original och en kopia? Och vad spelar den för roll? Mattias Berg funderar över de frågorna under ett besök utställningen Tutankhamun graven och skatterna.

Ja, man går och går längs de ödsliga färjeterminalerna medan mörkret faller snabbt och obönhörligt, passerar Estlandsbåten, Lettlandspåfarten, Magasin tre och fyra och sex och åtta Sedan är man plötsligt framme, vid Magasin nio, där banderollen med Tutankhamons berömda gravmask får samsas med den för Stockholm Cruise Center allra längst bort i Frihamnen.När jag väl kommer in, efter att ha stått helt ensam framför biljettluckan den här tisdagseftermiddagen i slutet av november, är det ändå inte så folktomt som man kunde tro. Ett antal pensionärer sitter och fikar i vad som kallas Café Kairo och på själva utställningen är det glest snarare än ödsligt.Men man får inte direkt känslan av att den här utställningen faktiskt turnerat runt världen i åtta år, bland annat kommit till Malmö 2012, och under den tiden sägs ha dragit sex miljoner besökare.Och jag vet verkligen inte vad jag ska tycka. De motstridiga känslorna drar och sliter. Trompe loeil-effekten, konsten att lura ögat som barockens mästare nästan gjorde till en egen genre, är i full sving även här. Det sterila hamnmagasinet är på insidan fyllt av underbara ting, som arkeologen Howard Carter kallade alla de skatter som skymtade genom det lilla hålet när han 1922 återupptäckte Tutankhamons gravkammare. Det varma ljuset får hela vägen hit att kännas som en gråtrist hägring.Skatterna visas också upp en efter en, som om de vore helt äkta. Med samma dallrande pompa om än kanske inte riktigt samma ståt som originalen på museet i Kairo. Allt är dessutom noggrant dokumenterat av det enorma tyska teamet bakom utställningen. Precis som om föremålen vi ser vore faktiska urkunder och inte fantastiska kopior. Det är verkligen en praktfull iscensättning. Inte bara av själva objekten, utan även av hela objektifieringen runt dem.Dramaturgin är given. Först gravens förkammare, där plundrare troligen blev tagna på bar gärning någon gång under den drygt 3 000 år långa perioden från Tutankhamons gravsättning fram till dess att Howard Carter kom. Det är också hans blick som rekonstrueras på den här utställningen. Arkeologens första förälskade ögonkast. Vad han såg i själva upptäcktsögonblicket.Det är av den anledningen som allt ligger huller om buller i förkammaren: troner och vagnar av guld, hemliga svarta kistor, bäddar med lejon- eller kohuvuden. Sedan rör vi oss steg för steg in mot det allra heligaste. Genom alla de tjocka väggar och gyllene kammare som omslöt själva mumien, likt konstfulla askar i askar, inpassade i varandra med millimeterprecision.Och till slut är den ju där: högst upp på en smal stång, badande i underljus. Tutankhamons gravmask. Ett av världens mest omsusade och dyrbara föremål, alla kategorier, med ett uppskattat försäkringsvärde på 60 miljarder kronor. Det är naturligtvis därför den äkta masken fortfarande finns kvar i Egypten och inte fraktats hit till Frihamnen. Men spelar det egentligen någon roll om masken är falsk eller äkta? Den vetenskapligt korrekta och så vackra kopian ger mig ju en helt annan möjlighet att studera föremålet i lugn och ro, slippa vakter på helspänn, avspärrningar, montrar av glas eller stål. Här kan jag stå hur länge som helst och meditera över tid och död och konst utan någonting alls som skymmer sikten.Ja, jo för mig gör det tyvärr det.Hela magin, liksom försäkringsvärdet, i Tutankhamons gravmask på museet i Kairo beror ju på att det är exakt den samma som en gång sattes över den mumifierade faraonens ansikte. På all den laddning som kommer av tid som gått, den liksom kronologiska energin. Allt som finns upplagrat och förtätat i ett tre millennier gammalt objekt men inte alls i en modern avbildning.Ändå är det ju verkligen en imponerande utställning. Mer än ettusen av föremålen i Tutankhamons grav har nytillverkats med hjälp av...