Tack för i år Will!

Maria Edström har läst Shakespeare nyöversatt av Ulf Peter Hallberg med hjälp av Jon Fosses essäer i svensk översättning av Marie Lundquist.

 En skugga blott, som går och går, är lifvet;En stackars skådespelare, som larmarOch gör sig till, en timmas tid, på scenenOch sedan ej hörs af.Den kinesiske ministern i den amerikanska TV-serien Mr Robot citerar ur William Shakespeares Macbeth i samtal med den unga FBI-agenten på besök. Hon inser att han talar om tidens gång och om döden men att ett blodigt bakhåll väntar henne om hörnet kanske inte borde ha varit helt förvånande om hon kunnat sin skotska pjäs som Macbeth också skrockfullt kallas. Nyss läste jag ur Hagbergs gamla klassiska översättning men i detta Shakespeares 400-årsjubileum har författaren och översättaren Ulf Peter Hallberg gett sig på en mastodontöversättning av bardens pjäser i två band, och så här låter samma rader där:Vårt liv är bara skuggan som passerar,en stackars skådespelare som larmaroch kråmar sig en timmes tid på scenen,sen hörs han aldrig mer; det är en sagaberättad av en dåre, ord och eld,betyder ingenting.Macbeth försvarar måhända sitt dödande med denna en livets slumpmässiga betydelselöshet men som alltid hos Shakespeare lyfter replikerna bortom sina rent dramatiska funktioner. Att just Shakespeare citeras i en serie som Mr Robot, en dystopisk maktsaga där själva navet är företagskonglomeratet Evil Corps och där politik och företag bildar oheliga allianser är inte förvånande.Det blodiga parlamentet är underrubriken till bandet över Shakespeares kungapjäser och litteraturvetaren och kritikern Josefin Holmström citerar i förordet den samtida dramatikern Ben Jonson ur hans i förord till första folion av Shakespeares samlade verk som kom 1623, sju år efter dramatikerns död: Not of an age, but for all times Inte av en tid utan för alla tider Jonson hade en spåkula där i sitt 1600-tal.Och kanske är det just därför som vi behöver dessa nyöversättningar, dessa nytraderingar av texter som ständigt lever, och Ulf Peter Hallbergs nyöversättning är mycket bra, kanske den som jag nu ständigt kommer återvända till förutom Hagbergs, som fortfarande är så märkligt levande, medan andra blir daterade i den tid de översattes.Josefin Holmström går också till Emily Dickinson för svaret på frågan om denna tidlöshet: Dickinson beskriver Shakespeares teknik där varje människas förhållandevis små inre konflikter, missnöjen och rädslor samverkar med samhällets system av kugghjul, i maktens olika lager och tillsammans bär alltsammans fram omvälvande förändringar i ett land eller ett samhälle. Jag kan inte låta bli att göra en osökt koppling till den tjeckiske teaterteoretikern Jan Kott och hans tes om hur den blodiga mekanismen till slut lever sitt eget liv i framförallt maktdramerna. Holmström påpekar också att ofta tecknar Shakespeare en båge av oordning mot ordning, via en smärtsam nedmontering av det vi trodde att vi visste om hur världen var beskaffad.Här finns också ett medvetande om tiden som dramerna faktiskt skrevs i, oftast framställdes huset York som grymma förlorare, en ödmjuk, kanske tom underdånig gest mot huset Tudor som ju regerade. Så vidare rebellisk var knappast Shakespeare men någonting i hans mycket speciella begåvning att få korn på någonting liksom outsagt om blodet och makten, om språket och förvirringen, om förställningen och teatraliteten i tidens flöde, fungerade uppenbarligen då som nu.Den norske diktaren, författaren och inte minst dramatikern Jon Fosse skriver i en essä i den nyligen utkomna samlingen När en ängel går genom scenen där han tar den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom i handen och påstår att all bra litteratur är skriven i något slags förhållande till Shakespeare, ofta i ett motsatt eller ett stridslystet sådant. Successionsordningen Ibsen Joyce Beckett gör att Shakespeare åker tidskapsel genom århundrandena, hans måleriska meta-poesi, hans speglande av saga och psyke, hans lek med förställning och teatralitet,..