Stasiuks stora lilla bok om döden

Om en farmor med okomplicerad kontakt med andevärlden, en barndom som aldrig tar slut på andra sidan spåren, och varför man förr begravde sina kära under tröskeln.

Oumbärlig läsning i slutet av detta onådens år 2016. Den allra tunnaste boken kan också räcka längst. Man behöver inte jäkta genom. Och när den tar slut på sidan 94 är rekommenderat att börja om igen, jag gjorde det, och lärde att vokalen u är den finaste och mjukaste av alla vokaler.Liten bok om döden heter Grochów på polska. Det är en stadsdel på andra sidan andra sidan floden Wisla i Warszawa. Praga-delen som inte blev jämnad med marken av tyskarna under andra världskriget, den del där de gamla slitna husen står kvar, spårområdena, sårkanterna mot de gröna snåren. Och om det finns en plats där allt detta innan döden, själva livet, utspelar sig i Stasiuks värld så kan det vara i Grochów, där allt liksom började.Men allra först i Liten bok om döden finns en annan positionsbestämning Polesien. Där bodde farmor. I utbyn. I ett hus mitt i en fruktträdgård av sekelgamla aplar. En brunn fodrad med plankor. Ingen kan som Andrzej Stasiuk med några få meningar levandegöra en för de flesta perifer plats. Ja, kanske Hertha Müller, då. På bara några få sidor lär vi känna farmor och vad hon kallade föremålen hon använde, hur hon talade om spökena. När hon satt där på sängen på ylleöverkastet och berättade om vardagliga saker tittade ibland övernaturligheterna fram i sprickorna. Fast farmor märkte inte sprickorna, hon bara fortsatte, bland berättelserna om grannfruarna och julen skymtade en vit varelse i skymningen, hälften människa, hälften vilddjur. Inget mer med det: De ovanliga händelsernas vanlighet gjorde de trovärdiga. Och efter hennes död konstaterar Stasiuk: Snart kommer de sista farmödrarna som har sett andevärlden med egna ögon att vara döda. Återstår för oss andra en svår och ansträngande tro på att det okända ändå existerar.Den polske författaren Andrzej Stasiuk var redan innan en av mina favoritförfattare, sen jag läste hans roman Taksim häromåret om några filosofiska smugglare i gränstrakterna mellan Polen, Ukraina, Rumänien bland uttjänta varor som går att sälja hur många gånger som helst på globaliseringens bakgård. I På vägen till Babadag från tidigt 00-tal blev det dock lite för mycket av lera och stillastående, en romantisering av förfallet som pekade ner i nostalgin.Men nu är han tillbaka. Med stor iakttagelseförmåga och insikt. Liten bok om döden fortsätter med en historia om en dement vän Augustyn. Den handlar också om en författare som låter allt han skriver liksom emanera från en plats. Och som i sina romaner fastnar Stasiuk i de små byarnas namn: Från Dynów till Izdebki som om det går att utvinna Europa ur en enda plats, pejla djupen för att hitta alla tider. Men skriften gör också författaren till en främling på platsen: Det kostar att beskriva världen.  Och som läsare blir man också sittande där på vårdhemmet: sömn, matning, tvättning är allting slut liksom det var dess början. Fan i helvete. Tragedi var det sista vännerna hörde Augustyn säga, långt där inne i demensen där långt borta och nära inte längre gick att skilja åt. Han sa det långsamt, lugnt och tydligt.Allra vackrast skriver Stasiuk om hunden, den gamla tiken på verandan, som skumögd inte längre kan skilja mat från avföring. På polska heter det att man borde söva henne. Vad säger vi? Att hunden kanske ändå skulle få en spruta? Ingen säger: nu dödar vi henne. När förvandlas ett husdjur från en vän till ett föremål som man måste göra sig av med? Det här är också den text där Stasiuk kanske blir som mest moralistisk, ställer frågan: Är det bara lukten av människa som skrämmer oss? Är det därför vi betalar några människor i latexhandskar för att de ska andas in lukten åt oss, för att de ska vara närvarande under döendet. För när vi deltar i anhörigas död, då dör vi lite själva också. Är det så, att samtidsmänniskan vill slippa andas in den där lukten? För att glömma sin...