Skrattets och godhetens milda vapen

Bortglömd och banbrytande. Finlandssvenska Mirjam Tuominen drog sig tillbaka från världen, men såg den kanske klarare än många andra. Maria Küchen drabbas av hennes mörker, skratt och godhet.

Den finlandssvenska 1900-talsförfattaren Mirjam Tuominen är tyvärr okänd för många, men de som upptäcker hennes författarskap blir ofta förälskade i det. Man faller för hennes språk, hennes omutlighet, hennes tankeskärpa och mörka humor. Boken Besk brygd som kom ut 1947 har kallats nattsvart, men jag skulle snarare säga att den är klarsynt. Tuominen beskriver här sin bråddjupa sorg över sakernas tillstånd som en ändlöst oförlöst livsglädje. Om djuret inom mig reser sig mot det mänskliga inom mig, skriver hon, reser sig också den lilla österlänning jag har inom mig tyvärr är han mycket liten mot västerlänningen. Andra världskriget hade just tagit slut. Europa hade lagt sig självt i ruiner och Tuominen vände sig mot den västerländska människans kvävande, livsvidriga ingripande med klåfingrig nyfikenhet överallt där livet lever, som hon uttryckte det. Hon tycktes misströsta om den mänskliga arten i allmänhet. Åtminstone var hon djupt skeptisk mot det hon kallade organiserad mänsklighet. I hennes ögon var nazismen denna organiserade mänsklighet dragen till sin spets. Från djurets synvinkel, enligt Mirjam Tuominen, är människan nazisten. Nazismens olika övergrepp på människor gaskamrar, sterilisering, kastrering, hänsynslösa experiment med levande varelser alltihop hade redan tillämpats på djur. Här föregrep hon samtida djurrättsfilosofer. Hon föregrep också Alice Millers teori om Hitler som det misshandlade barnet. Misshandlas ett spädbarn, föder det aggressivitet i den vuxna människan som barnet kommer att bli. Offret blir bödel. Teserna är kontroversiella även idag, men Mirjam Touminen var inte ute efter att provocera. Hon ville undersöka och utforska, utan att väja för sådant i oss själva och andra som vi kanske helst inte ser. Den komplexa relationen mellan offer och bödel inom varje människa, mellan människor och i samhället var ett tema som hon brottades utförligt med. Självmördaren är en människa som stiger upp i gryningen för att döda en annan människa, skrev hon. Hon frågar sig om bödeln är en människa skapad utan röst, om det bara är offret som kan uttrycka sig i ord, medan bödeln talar genom handlingar. Förgäves försökte hon förstå bödelns ordlösa handlingar. Hon ville, men hon kunde inte, leva sig in den tyske soldaten som brutalt dödade en judisk pojke genom att slänga honom i en kloak, samtidigt som denne tyske soldat var en god far till sina egna barn. Krigets första offer är sanningen, brukar det heta, men när jag läser Tuominen känner jag i min egen kropp att krigets första offer också är medkänslan. Denna förlorade medkänsla försökte Tuominen återupprätta. Hon strävade efter att begripa bödelns frånvaro av medkänsla, inte för att ursäkta ondskan utan för att förebygga den. Hon hävdade att det finns två vapen mot grymheten skrattet och godheten. Även om de vapnen verkar milda och uddlösa mot andra världskrigets bödlar, hade de kanske fungerat om de hade använts i tid. Mirjam Tuominen föddes ett år innan första världskriget bröt ut och debuterade som skönlitterär författare år 1938, med novellsamlingen Tidig verkan. Som ung rörde hon sig i världen. Hon reste i Frankrike och Nordafrika. Hon tog plats i kulturlivet som lovprisad novellist och internationellt orienterad kulturskribent. Besk brygd var hennes femte bok. Den kom ut när hon var drygt trettio år gammal och den blev en vattendelare i författarskapet. Från och med nu övergav hon det fiktiva berättandet. Hennes jag tog uttryckligen plats i hennes texter.  Kanske var det också nu som hon på allvar började vända sig ifrån världen och människorna, för att gå in i ett andligt sökande, ett slags skriftens eremitage. Hennes kompromisslösa närvaro i skrivandet tycks ha inneburit stark livssmärta en tillvaro på randen till självmord och vansinne, men...