Service - eller kampen om det egna jaget

Nina Björk har läst tidskriften Grantas nummer om "Service". Hon ser en ny arbetsskildring ta plats i litteraturen. En där inte bara kroppen arbetar, utan även själen.

För den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen tar det elva sekunder att kastrera en gris. Hennes mål är att det ska ta tio. Den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen kan inte följa arbetsplatsens regler om att personalen måste bära hörselskydd då hör hon nämligen inte när griskultingarna skriker för att de fastlåsta suggorna i de trånga boxarna har lagt sig på sina ungar. Den bästa arbetsdagen för den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen är torsdagar. Då kör hon högtryckstvätten i stallarna och även om skiten kryper innanför regnkläderna och händerna blir kalla och stela är det ett jobb som märks, som gör skillnad; skiten lossnar lätt. Om den unga kvinnan på grisfarmen blir fast anställd kommer hon att få fem kronor i provision för varje gris som går till slakt. När grisarna ska i väg öppnar den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen varje box och går med en skiva och en käpp i handen för att mota de skrikande grisarna åt rätt håll, upp på lastbilsflaket. Då rinner svetten henne i pannan och hon torkar pannan med ärmen; hon torkar pannan med ärmen så ofta att rörelsen blir automatiserad, hon tänker inte längre på den. Hur mycket schampo den unga kvinnan som jobbar på svinfarmen än använder försvinner aldrig svinlukten från hennes hår.När jag, eller du, köper resultatet av svinfarmkvinnans arbete - några kotletter i plastförpackning kommer vi inte att veta någonting om det här. I priset vi betalar för kotletterna ingår att inte behöver veta. Det är service: att ingenting veta om den människa som utför arbete.Jobba, jobba heter novellen om kvinnan på svinfarmen och den är skriven av vårdbiträdet Julia Stenroth, som tydligen aldrig tidigare har publicerat sig skönlitterärt. Jag är ganska säker på att hon kommer att göra det igen.Att i Grantas femton, mestadels skönlitterära, texter läsa om service är att läsa om hierarkier. Det är att läsa om hur den som betalar för personlig service betalar även för att slippa bete sig som en jämlik medmänniska. Jag förväntar mig god service betyder jag förväntar mig att befinna mig i ett överläge där jag har rätt att bestämma över dig. Varför? För att jag är den som har pengar. Den som har pengar har möjlighet att slippa. Slippa grundläggande mänskliga saker som att bygga relationer utifrån en gemensam belägenhet, men också att slippa grundläggande vardagshandlingar som att städa sin egen smuts, att laga sin egen mat eller till och med att hämta sin egen mat. Som det heter i Joanna Walshs text om att vara gäst på hotell: När ska jag ringa roomservice? Jag som har uppfostrats att inte ställa till besvär eller kräva för mycket är ärligt talat ganska dåligt lämpad för det här. För att förvandlas till gäst måste jag lära mig att justera mina begärshorisonter.Ja, om det personliga servicesamhället ska fungera och ge oss de efterlängtade jobb som kan ersätta de tillverkningsjobb som har försvunnit till låglöneländer måste några justera sina begärshorisonter, uppåt, utåt, neråt begäret måste vara oändligt på det att andra kan springa uppåt, utåt, neråt oändligt långt för att tillfredsställa detta svällande begär. Den begärande och dess tillfredsställare, herren och dess tjänare. Ett drama med två roller.Om servicesamhället ska fungera måste några vänja sig av vid att göra saker själva. Trycka på hissknappar, packa ner matvaror i kassar, putsa fönstren, tvätta bilen. Några måste begära friheten att slippa vissa delar av livet, och några måste vara beredda att få arbeta med bara dessa delar. Så kan en grupp serva en annan, den som har pengar bli servad av den som inte har pengar med handlingar hen egentligen är fullt kapabel att klara av på egen hand. Vardagsjobb kallar Svenskt näringsliv det och beskriver det som arbeten som inte ställer stora krav på kunskap och erfarenhet. När Carola Lemne, vd för Svenskt näringsliv,..