Sådan var kapitalismen?

Det talas ibland om kapitalismens slut. Men om systemet håller på att rasa, vad kommer då efteråt? Dan Jönsson läser två framtidsprofetior som ger kulturen diametralt olika roller i omställningen.

En kväll när jag inte har något annat för mig bestämmer jag mig för att se några avsnitt av SVT:s dokusåpa Gatans kör. En grupp hemlösa stockholmare får hjälp av en känd operasångare att uppföra en konsert inför en publik på tvåtusen personer. Projektet verkar genomdrivas mot alla musikaliska och sociala odds och slutar i succé förstås, med stående ovationer och glädjetårarna sprutande åt alla håll. Men mig får det mest att känna mig eländig. Jag inser förstås att jag framstår som en dålig människa om jag medger att jag mår illa av det här programmet, jag inser förstås att det är meningen också, det ska inte gå att tycka annat än att det är rörande och underbart när Bosse, Irene och de andra får sin upprättelse inför tv-kamerorna, det ska inte gå annat än att dras med i denna oscarianska moralitet, detta paternalistiska socialmys där vuxna människor behandlas och betraktas som dagisbarn. Det slår mig nu att Gatans kör är ett nästan skräddarsytt exempel på vad den tyske sociologen Wolfgang Streeck ser som kulturens roll i den krisande kapitalismens 2010-tal. I denna tid, förklarar Streeck, när det kapitalistiska världssystemet fortfarande ligger i finansiell respirator efter kraschen 2008 och det inte verkar finnas någon medicin kvar att sätta in inte ens minusräntan biter borde det logiskt sett vara upplagt för revolt. Att en samhällsordning med så låg produktivitet, så stora sociala klyftor och så utbredd misstro mot den politiska och ekonomiska eliten alls fungerar är en gåta om man inte förstår kulturens betydelse. Kulturen jag hoppas citationstecknen hörs är en moralisk institution som med sina uppbyggliga berättelser och sina glänsande förebilder får oss att se ojämlikheten som spännande, otryggheten som befriande, den sociala utslagningen som ett spel med lika insatser och lika möjligheter och om det ändå går åt helvete kommer det alltid en andra chans, eller en plötslig magisk vändning. Wolfgang Streecks bok How Will Capitalism End? Hur kommer kapitalismen att sluta? är bra på det sättet att den rensar undan all den kulturella bråten. Kvar finns bara den nakna sociologiska makroanalysen. I elva kapitel, som egentligen är fristående essäer publicerade på olika håll de senaste fem åren, nöter han in sin historiska modell: bilden av hur det kapitalistiska systemet ända sedan andra världskriget hankat sig fram stödd på en kompromiss med den politiska demokratin. För att minska riskerna för revolt eller förstatliganden har kapitalismen tvingats leverera ett visst mått av välstånd och sysselsättning, något som efter kriget uppnåddes med hjälp av en relativt hög inflation. När inflationstrycket blev ohållbart på sjuttiotalet kom den offentliga skuldsättningen in i bilden som ett sätt att betala för de sociala utgifter som kapitalismen egentligen inte hade råd med. När även den metoden var uttömd, från nittiotalet och framåt ungefär, inleddes den fas av konsolidering som vi fortfarande befinner oss i, och som innebär att hushållen i stor utsträckning har tagit över staternas skulder. Streeck beskriver denna utdragna process av tilltagande skuldsättning och offentlig utarmning som ett sätt att inteckna framtida tillväxt, att köpa tid. Det vi ser idag, enligt Streeck, är hur tiden till slut tycks ha hunnit ifatt kapitalismen. Och med det politiska systemet reducerat till ett verktyg för finansiell disciplin rämnar också den demokratiska fasaden. Efter ett drygt halvsekel när kapitalismen och demokratin har sett ut att fungera rätt väl ihop faktiskt ofta framställts som nästan synonyma begrepp visar sig nu de djupa motsättningarna mellan dem med brutal kraft. Enda trösten för det kapitalistiska systemet är att det än så länge inte går att se något alternativ, ingen ny uppåtstigande samhällsklass som står beredd...