Reseskildringens död

En gång i tiden var reseskildringar en betydande litterär genre. Fortfarande finns i många länder speciella avdelningar i bokhandlarna för reselitteratur men i Sverige tycks den dö ut.

Att reseskildringen är en genre med problem syns i min egen boksamling. Inte för att jag har så oerhört många böcker om resor men hur skall de sorteras? Högst upp i arbetsrummets bokhylla står guideböckerna som ger praktiska upplysningar: namn, adresser, telefonnummer. Men faktiskt kan författarna till dessa böcker också sväva ut, det gäller till exempel de förträffliga Guida dItalia som Touring Club Italiano har givit ut. Böcker i vilka man märker de anonyma skribenternas vilja att berätta en historia. De här böckerna borde nog stå på en hylla lite längre ned där jag har samlat reseskildringar i vilka texten är viktigare än hårdfakta. Här finns Sven Auréns Mitt fönster i Paris som utkom första gången 1949, en bok som inte ger mig användbara praktiska upplysningar men väl en tydlig bild av en stad. Och här finns förstås den förfarne Bruce Chatwins böcker. Men är egentligen Chatwins böcker reseskildringar? Visst, de berättar om platser han for till och människor han mötte men de skulle ju lika gärna kunna sorteras som essäer, intervjuer eller noveller de är tankeböcker, försök att foga samman intryck med kunskap. Och var ska jag ställa författaren och konstkritikern John Bergers romanserie från en liten alpby, böcker som också kan läsas som reportage. Jag sätter dem på en tredje hylla i vardagsrummet där jag tänker mig ha mer utflippade reseskildringar men det fungerar inte. För var ska jag placera Claudio Magris Donaubok är det historia eller reseskildring? Nej, berättelser om resor är en omöjlig genre. Jag vet inte ens var jag ska sätta den reseskildring jag själv skrivit. Nästan alla författare jag nämnt är döda. Skildringen av främmande platser tycks alltså höra hemma i det förflutna. Ändå lever genren vidare. För den som reser är världen vacker, hävdar Per J Andersson i en bok som kretsar kring konsten att skriva om resor. Den engelskspråkiga tidskriften Grantas vinternummer ägnas också åt reseskildringar, både nya sådana och analyser av genrens kris. Och oavsiktligt tycks Granta bekräfta krisen, här finns inte många nyskapande texter. Sedan 80-talet the me-decade då resejournalistiken tog ny fart tillsammans med new journalism har reseskildraren satt in sig själv i berättelsen. De flesta gör som David Flusfeder i Granta: han berättar om en resa från New Jersey till Kalifornien, en resa i faderns och vinylskivornas fotspår. OK, det fungerar men barndomsgreppet är använt för ofta för jag ska minnas texten. Faktiskt är nästan alla skribenterna i Granta, oavsett var de kommer från, ivriga att berätta om sin barndom. Ju mer okänd miljön är för mig, desto ivrigare läser jag. Men nyskapande är det inte. Texterna är traditionella, men läsvanorna nya. Reseskribenten reser, den som läser vad resenären varit med om stannar hemma. Skillnaden är viktig. Många reseskildrare har ryckt till när de läst matematikern och filosofen Blaise Pascals ord om att människans problem kommer ur hennes oförmåga att sitta stilla i ett rum. Men något har ändrats. Numera har den stillasittande via internet världen i sitt rum. Tystanden brusar. Kanske reseskildringens kris bero på att relationen läsare - författare förändrats medan formen stelnat? För när jag sitter i min läsfåtölj har jag det visserligen bekvämt men måhända också en smula långtråkigt. Samma böcker i hyllorna som stod där igår. Samma stol. Jag vill bli förflyttad. Men texten får inte fåtöljen att lyfta. Trååååkigt som en regnig lovdag. Undrar just vad som visas på TV? Men först tittar jag i resejournalisten Per J Anderssons bok "För den som rese är världen vacker". Författaren började som backpacker, det vill säga en ung resenär som bor på billiga vandrarhem tillsammans med andra backpackers och sålunda kommer i kontakt med människor och samhällsförhållanden som skiljer sig från...