Rädslan sätter fart på falska nyheter

Donald Trump sägs ha haft draghjälp av falska nyheter på sin väg till den amerikanska presidentposten. Lars Hermansson funderar över desinformation och rädslan för tillvarons gråskalor.

I Tomas Andersson och Stefan Foconis nyligen utkomna bok om Levanten, alltså länderna runt östra medelhavet, som har just titeln Levanten, skildras ett möte med den syriska författaren Gladys Matar som Andersson och Foconi träffar i Latakia i februari 2011 bara några månader innan upproren börjar i Dará, vilka sedan ska komma att sprida sig till resten av Syrien. Foconi och Andersson umgås flitig med Matar i en veckas tid, äter middagar tillsammans på fiskrestauranger, besöker henne i hennes hem i Latakia där hon bor tillsammans med sin mor halva året, resten av tiden delar hon mellan Los Angeles och Beirut. Det är alltså ingen provinsiell författare vi har att göra med, snarare en världsmedborgare som talar flytande franska, engelska och förstås arabiska. Hon är milt regimtrogen, men har inga problem med att lyssna till kritik mot Assad, hon är mån om nyanser och är diskussionsbenägen. När upproren i Syrien månaderna som följer övergår i inbördeskrig håller Foconi kontakt med Matar per mejl. Och den förvandling hon genomgår från nyanserad och relativt välvillig mot västerländska värderingar och förklaringsmodeller till paranoiskt anti-västlig är lika fascinerande som beklämmande att läsa om. Allt som händer i Syrien är iscensatt av CIA och MI6 i syfte att ge Nato mandat att invadera landet. Samtidigt menar Matar i sina mejl att ingenting händer, att allt är lugnt, det bara är västliga medier som vill få det att framstå som inbördeskrig. Samma dag som vi kan läsa om att nittio demonstranter sköts till döds i Latakia, meddelar Matar att hon tillbringat förmiddagen på en skönhetssalong och att vädret är vackert.Ordet desinformation började komma i svang på 1960-talet, läser jag i en artikel i Washington Post med rubriken Before fake news there was Soviet disinformation. Artikelförfattaren hänvisar till en rumänsk forskare som påstår att ordet dezinformatsiya uppfanns av självaste Josef Stalin strax efter andra världskriget. Men företeelsen desinformation är förstås långt äldre än ordet. Innan boktryckarkonsten möjliggjorde spridning av falska dokument var mest det rykten som spreds. Till exempel om att judar mördat kristna barn och druckit deras blod, en återkommande skröna som från 1200-talet och framåt använts för legitimera pogromer på judar i hela Europa. När sedan tidningarna på 1800-talet började forma det vi kallar folkopinion, var det i dem de falska nyheterna spreds och legitimerade allt från krig till handelshinder. Klassiskt är tidningsmagnaten William Randolph Hearsts telegram till den illustratör han skickade till Kuba för att leverera bilder på kubanernas uppror mot spanjorerna 1895. Det var bara det att upproret var över när illustratören anlände. Det fanns inget att illustrera. Vilket han meddelar i ett telegram till Hearst, som svarar You furnish the pictures and ill furnish the war. Det vill säga: om du förser mig med bilder som visar hur kubanerna behandlas illa av grymma spanjorer ska vi nog få igång det där upproret ska du se. Vilket också blev fallet. Det spansk-amerikanska kriget 1895 hade antagligen aldrig blivit av utan Hearsts och hans kollega Joseph Pulitzers sensationalistiska och ibland rent lögnaktiga publikationer.Det kan verka långsökt att påstå att orsaken var rädsla; makthunger och profitintresse brukar snarare anges som förklaringar till deras desinformerande. Men vad är det som ligger bakom maktbegär? Viljan att kontrollera och styra framtiden så att den blir behaglig för en själv och mindre behaglig för andra? Vad var det som fick ryska antisemiter att prångla ut det falska dokumentet Sion vises protokoll i början av 1900-talet? En skrift som får judarnas planer på världsherravälde att stå utom allt tvivel. Och vad är det som får människor på Flashback och i Palestina att fortfarande hänvisa...