Pekskärmen från underjorden

Även våra mest högteknologiska apparater är beroende av gruvbrytning. Kulturredaktionens Mattias Berg går under jord för att utforska vår digitala tids beroende av råvaror.

GÅ är den grundrörelse, som utföres när det huvudsakliga syftet är att förflytta kroppen framåt eller bakåt med ett eller flera steg Vid gång på sand, järnvägsslipers, inom hindrade områden och under liknande onormala förhållanden användes en standard på 17,0 TMU per steg. Citatet är hämtat ur Sara Lidmans och fotografen Odd Uhrboms rapportbok Gruva från 1968: en samling vittnesmål från ett Sverige precis i steget från industriellt till postindustriellt samhälle. Fotografierna och intervjuerna med gruvarbetarna ger bilden av människor hårt trängda av en delvis omänsklig hantering. Pressade mellan urberget och vardagen, inneslutna i en strukturomvandling som till sist kommer att helt onödiggöra dem själva. Och definitionen av GÅ kommer förstås inte från någon av de intervjuade anställda utan citeras i boken ur Brevskolans kurs i produktionsteknik. Där presenteras de olika momenten i det nya tidsstudiesystemet MTM. Som till exempel också lär oss att maximitiden för ÖGONFÖRFLYTTNING är 20,0 TMU. Strax före jul fick jag själv tillfälle att komma ned i den Kiruna-gruva som Lidman och Uhrbom dokumenterade för snart ett halvsekel sedan. Då den stora strejken också bröt ut, bara något år efter rapportbokens utgivning. I Besöksgruvan på 540 meters djup är allting avskalat och rent. Vad som 1968 var huvudnivån har nu förvandlats till ett gigantiskt visningsrum, med dåtidens utvinningsfordon som gruvindustriella dinosaurier längs bergväggarna. Här finns också ett fint litet museum, med gamla fotografier och fler föråldrade föremål. Men inte heller härinne får vi någon reell bild av utvinningens vardag. Aldrig visar dom turisterna hur det är när arbetaren ska in i rök och gas efter rasten, som någon av de anonyma anställda säger i Sara Lidmans intervjuer. Ändå är ju gruvan fortfarande högst levande, även ovanför ytan: kanske mer än någonsin. Sprängningarna sker nuförtiden nattetid, för att just rök och gas ska hinna vädras ut ur gångarna innan morgonpasset tar vid vilket får staden att dallra som en aladåb. Och Kiruna centrum måste flyttas tre kilometer österut, för att inte dras ned i de uråldriga djupen när malmådern exploateras vidare nedåt. Tydligare än så kan väl knappast illustreras hur industrialismen ännu håller tjänstesamhället i järngrepp, eller kanske järnmalmsgrepp. Den digitala tidens analoga fundament. Att råvaruekonomin fortfarande regerar. Huvudnivån i Kiruna har nu flyttat drygt 800 meter under Besöksgruvan, till nästan 1,4 kilometers djup. Och projektet att ta sig ända dit liksom, givetvis: att flytta hela staden motiveras ju av att råvaran, trots vissa fluktuationer på senare år, fortfarande betingar ett tillräckligt högt pris på marknaden. Samtidigt som västvärlden genomgick sin digitala revolution, mellan 1950 och år 2000, ökade också produktionen av järnmalm globalt med 400 procent. Den av koppar och zink ungefär lika mycket. Så gruvbrytningen behåller helt enkelt sin position även i virtuell tid. Men frågan är hur länge till. I tidskriften Geologiskt forum läser jag att de flesta kända tillgångarna av vanliga metaller kommer att vara slut om 15 till 150 år. Järn och aluminium räcker längst. Reserven av nickel, den vanliga metall där produktionen ökat allra mest under efterkrigstiden: med 700 procent, spås inte finnas kvar mer än ett halvsekel framöver. Vi tycks alltså närma oss det definitiva slutet på industrialismen, råvarans tid och därigenom kanske även på postindustrialismen. För också våra mest högteknologiska apparater är fullständigt beroende av något så gammaldags som gruvbrytning. Och av snabbt sinande metaller. Indium är ett flagrant exempel. En tidigare rätt obemärkt metall, som blivit helt central för den digitala livsföringen genom att tillsammans med tenn bilda en förening som gör pekskärmarna möjliga. Enligt...