Om den sårade divan och makten över galenskapen

Med anledning av att idéhistorikern Karin Johannisson har gått bort, återutsänder vi en essä av Katarina Wikars från hösten 2015 om boken "Den sårade divan".

Hur görs kvinnlig galenskap? Vems bild av verkligheten är det som gäller?Karin Johannisson ställer i Den sårade divan ungefär samma frågor som i Den mörka kontinenten som kom ut i mitten av nittiotalet, försöker identifiera strukturerna i kvinnornas sjuklighet. Då var det sekelskiftet, nu moderniteten. Hon vrider och vänder på författarna Agnes von Krusenstierna och Nelly Sachs och konstnären Sigrid Hjertén, tyder deras diagnoser, tolkar patientjournalerna och deras egna anteckningar och brev. Från 30-talet och framåt vistas de kortare eller längre perioder på olika sinnessjukhus, mest Beckomberga. De har tre olika diagnoser: Agnes von K hysteri, Sigrid H schizofreni och Nelly S paranoia. I boken betecknas de just så, med varsin konsonant, som forna tiders fallbeskrivningar.Vem är det som tillåts spela med sin galenskap? Hur ser växlingarna ut mellan människan och hennes sjukindentitet? Karin Johannisson ställer mängder av frågor boken igenom. Frågor som stannar kvar efter att hon har prövat olika teorier och tankar. Hon vill undersöka detta galenskapens manus, se hur de använder och spelar med och mot sina diagnoser.Det här är inte arbetarklassens kvinnor men samtidigt har oavsett tid och samhällsklass utrymmet för kvinnan att expandera, skapa och bryta mot normerna för normaliteten varit mycket mera begränsade än för mannen. Borgerskapets kvinnor låg gärna i mörka rum med migrän vid förra sekelskiftet, en sorts passiv revolt mot ledan. Men det fanns andra sätt att vara emot vad Karin Johannisson kallar "borgerlighetens diskreta kropp."Redan i tonåren fick Agnes von K skrikattacker och Nelly S hungerstrejkade och måste tvångsmatas. De skapade ett sorts livsrum genom att opponera och transformera sig.Den sårade divan. Hur ska man handskas med henne? Vilka är hennes strategier? Agnes von K ligger i långbad och kedjeröker på sinnessjukhuset, hon har fått tillåtelse att gå med på ronderna och intervjua medpatienterna. Sigrid H har enskilt rum och privatsköterska och kan beställa frukt och mineralvatten från NK, klä sig i dyra kläder, vara elak och vass mot alla. Nelly S, hon har också eget rum, och skriver sina bästa diktsamlingar på Beckomberga och konverserar så artigt sin läkare, som också får vara hennes kavaljer när hon senare tar emot Nobelpriset i litteratur.Divan som figur hämtar makt från sina dolda sår, kan man läsa, är yvig, anspråksfull men också högt spänd. Balanserande just på de gränser det här handlar om. Och dessa bokens tre speglar också en tid av motstridig kvinnofrigörelse, som samtidigt uppmanas och förbjuds. Modernismens nya kvinna på 20-talet transformeras sedermera till 50-talets psykofarmakahemmafru. Folkhemmets rigida ramar tålde inte så mycket. Och inte tiden heller. Inte dessas egensinnighet och kreativitet. Nu är det här inga dussinkvinnor utan tre av 1900-talets stora konstnärer. Inte att förglömma.Men det är parametrar som kön, klass och konvention som avgör när ett tillstånd skjuts över kanten mot det sjuka eller tolereras som kreativitet. Det var fan så mycket svårare för en kvinna att vara sexuellt utlevande, monomant skapande, och det fanns inga musor att ha runt sig. Och den psykiatriska vetenskapen hade för länge sen växt ihop med demoniseringen av kvinnans kropp och farliga sexualitet som måste tämjas, stävas och tryckas ner. Allt det här har Karin Johannisson skrivit om innan men i Den sårade divan zoomar hon in på själva självobservationerna. Frågeställningen: Hur galen är jag? Hon skriver: "Det behövs nya, mer snedställda, mer skeva feministiska berättelser för att undersöka kvinnans position i galenskapens institutioner." Tre fallbeskrivningar, tre diagnoser: Agnes von K får hysteri. I en tid när diagnosen redan var lite på dekis. Hysterins fotografier hade redan länge bekräftat bilden av den instabila kvinnan - minns...