När myllan blev höglitteratur

Öppnar hedgefonden perspektiven mot de stora frågorna om livet och döden? Johan Gabriel Oxenstiernas lantbrukspoem Skördarne från 1796 får Erik Andersson att undra över dagens diktande överklass.

Vad gör överklassens barn? Man vill gärna tro att de skyndar sig hem från läroverket och skriver hyllningsdikter till fädernas hedgefonder, gärna på sexfotad jambisk vers med omväxlande manliga och kvinnliga rim. Kanske cirkulerar sådan poesi i Stureplanskretsar, fjärran från populasens pocketböcker, men jag undrar ändå. Finns det något i hedgefonden som öppnar perspektiven mot de stora frågorna, mot livet och döden och den eviga återkomsten? Det var enklare förr, när överklassen fick en sund uppfostran på något gods någonstans. Man levde nära naturen och hade god insyn i jordbruksarbetet. En enkel sak som att solen går upp på morgonen blev för den unge ädlingen en stark upplevelse: det var samma sol som värmde vårt land varje vår och såg till så att kornet grodde på åkern, och det var samma sol som en gång gick upp över världshaven och skapade det första livet på jorden. Du kom, blev sedd, gav liv, och vintern flydde dig. En outsläcklig dag för Norden tände sig. Som en Caesar bland himlakropparna infinner sig solen, och poeten passar på att bestämma latituden för sin dikt: när solen väl kommer till oss lyser hon mer intensivt och länge än på andra breddgrader. Poeten i fråga är Johan Gabriel Oxenstierna, och diktverket är Skördarne från 1796. Nu har den kommit i en vällustigt grå utgåva från Svenska Akademien på bokförlaget Atlantis. Det skall sägas att Oxenstierna inte själv drev något jordbruk, och den stora sången till landsbygden var inte något självklart ens i hans tid. Han försökte slå sig fram i huvudstaden men blev, enligt Nordisk Familjebok, innerligt led vid den försumpning, hvari det politiska lifvet råkat. Det är en något summarisk formulering. Oxenstierna tillbringade många år i kretsen kring Gustav III utan att kunna råda bot på försumpningen med politiska medel. Han blev dock utsedd till att ingå i den första omgången med ledamöter i Svenska Akademien, och där passade han kanhända bättre. Akademien utlyste 1786 en pristävling med ett ämne som man fått från kungen: Svenska bergverkens upphöjande. Inget av de bidrag som kom in ansågs höja bergverken tillfredsställande. Akademiledamöterna fick dra lott om vem som med sin diktarpenna skulle rädda situationen. Lotten föll på Kellgren. Kellgren vägrade. Skulle Oxenstierna ha vägrat? Troligen inte, tänker jag. När han drog sig tillbaka från det politiska spelet till sin fädernegård i Sörmland fanns reformviljan kvar hos honom, liksom viljan att göra något ordentligt med sin litterära begåvning. Vore det möjligt, måste han ha frågat sig, att nå förändringar med litterära medel? Eller tänkte han tvärtom: vore det möjligt att åstadkomma ett litterärt storverk med hjälp av tidens mest angelägna frågor? Hur radikal Oxenstierna var har jag litet svårt att bedöma. En sak som fortfarande imponerar är när han tjugo år gammal åkte genom Skåne och önskade sig 100 000 invandrare som kunde hjälpa till att bruka jorden ordentligt. Missväxtår hade uppträtt regelbundet under hela 1700-talet, och medan missväxt för oss har kommit att innebära att det blir litet ont om sallad ett tag, så innebar det på 1700-talet att folket svalt och dog. Oxenstierna hade många idéer. Försumpningen kunde han nu råda bot på rent konkret genom att dika ut torvmossarna. Han ville ha en bredare odling, fler grödor varför inte pröva nya sorter som bovete? Men jordbruket var inte hans egentliga ämne, utan inställningen till jordbruket. Han var inte ensam om att vilja göra något åt den. En av hans jämnåriga, kritikern och översättaren Gustaf Regnér, skrev så här: Det är nödigt, at vi ofta återgå til Naturen: vi blifver vanartade barn, ju mera vi afvike från denna ömma moder. Denna afvikning föder förakt för landsbygden, des invånare och seder, föraktet föder känslolöshet, känslolösheten förtryck...