Maktspelet bakom Kremls murar

Konsten att uttyda vad som händer i Kreml i Moskva brukar kallas för kremlologi. Nu berättar den ryska journalisten Michail Zygar om det faktiska maktspelet i "Männen i Kreml - inifrån Putins hov".

Inledningen i Michail Zygars "Männen i Kreml" är lysande. Året är 1999, Boris Jeltsin är president och det finns en plan utarbetad och klar för att begrava Lenins balsamerade kropp. Den ska i hemlighet föras bort mitt i natten från mausoleet på Röda torget i Moskva och tas till Sankt Petersburg där den ska begravas. Jeltsin vill bryta helt med det förgångna och ser en chans att kunna rida ut den väntade proteststormen från kommunisterna som vill ha kvar Lenin balsamerad på Röda torget. Men politiska händelser kom i vägen som gjorde att planen aldrig förverkligades och Lenin ligger kvar i mausoleet så här 18 år senare. Historien har Zygar fått från Aleksander Volosjin, Jeltsins dåvarande stabschef och en viktig maktspelare i Ryssland kring millennieskiftet när Boris Jeltsin avgick och efterträddes av Vladimir Putin. Det var Volosjin som hade ärendet med Lenins begraving på sitt bord. Det är möjligt att han berättat historien förr men jag har aldrig hört den tidigare och den väcker minnen från mina resor till Moskva i det sena 1990-talet. Som till exempel sommaren 1998 när jag skulle ta ett kvällsflyg hem efter en månad i den ryska huvudstaden och bestämde mig för att passa på och besöka Lenin-mausoleet för första gången. Jag minns att jag tänkte att det var bäst att ta chansen eftersom Lenin kanske inte kommer att ligga där för evigt. Och ska vi tro Volosjin var det alltså planerat att mausoleet skulle rivas året efter mitt besök och ersättas med ett minnesmärke över totalitarismens offer. Det var så Jeltsins plan såg ut. Jag märker när jag läser Michail Zygars "Männen i Kreml" att jag har svårt att avgöra hur den är att ta sig igenom för någon som inte har vistats mycket i Ryssland och som inte har persongalleriet klart för sig. Presidenterna och premiärministrarna i olika länder är en sak: Putin, Jeltsin, Medvedev i Ryssland, Ukrainas Tymosjenko, Jusjtjenko och Janukovytj, Micheil Saakashvili i Georgien, europeiska och amerikanska toppolitiker. Det är många som har en relation till alla dessa. Men långa passager av boken består av referenser till namn som även om de i ett ryskt sammanhang är självklara kanske inte är det för svenska läsare: Setjin, Sjuvalov, Peskov, Zubkov, Surkov, Sobianin, Fradkov, och så vidare. För den som följer nyanser och detaljer i det ryska politiska spelet framträder en rad ansikten under den uppräkningen men det är säkert många som ser namnen för första gången i den här boken. Det kanske går bra att läsa vidare i alla fall för den som fokuserar på ränksmidandet och manövrerandet i den ryska maktsfären och inte så mycket på de enskilda personerna. Jag kan inte riktigt avgöra det. Som reporter som bevakat det här fältet under lång tid har jag sett många av dessa personer hundratals gånger på tv, läst otaliga artiklar om dem och vid enstaka tillfällen vistats i samma rum som några av dem. Det är därför jag extra girigt slukar den tredje av de fyra delarna i Michail Zygars bok. Den heter "Den falske Dmitrij" och handlar till största delen om perioden 2008 och några år framåt. Det var då Putin var tvungen att stiga ned från presidentposten för att han redan suttit två mandatperioder och istället bli premiärminister. Dmitrij Medvedev var president men fick inte mycket uträttat eftersom han mest höll stolen varm fram till Putins återkomst i nästa val. Det var också den perioden som jag jobbade på Sveriges Radios Moskvakontor och själv hade anledning att dagligen försöka utröna någonting av det som sipprade ut från maktspelet i Kreml. Inte var det mycket som kom fram och en av de stora uppgifterna för varje Moskvakorrespondent är att inte svepas med av gissningslekarna som uppstår i det där informationsvakumet. Det är därför det är så roligt att nu kunna jämföra uppgifterna i "Männen i Kreml"...