Makten att skildra en händelse i ord och bild

Var går gränsen mellan att berätta och exploatera? Lars Hermansson tar del av aktuella skildringar av lidande för att förstå mer.

Alla som läst en skildring av något hen varit med om vet att det känns futtigt: var det där allt? tänker man. Eller: det där stämmer ju inte. Eller ännu värre: det där är ju en medveten lögn. Och man inser att texten var avsedd för någon annan; i bästa fall för alla som inte var där, som inte kan komma dragande med sin egen version av det inträffade, i sämsta fall för en målgrupp som förväntas använda sig av texten på ett eller annat sätt, för att stärka sin självbild eller slå någon på käften, eller både och. Extra tydlig blir den här problematiken när det gäller bilder. Det är inte de drabbade som behöver se sin egen upprördhet över ännu en dödsskjutning i Malmö, eller en bomb i Bagdad, det är vi som inte bor där som ska uppröras över det eskalerande våldet och samtidigt känna oss lugnade, eftersom det inte händer precis just här just nu. Det finns ett vi och ett de: ett vi som ska se bilden i trygghet och ett de som är avbildade i all sin otrygghet. Absurt tydlig blir denna adressatproblematik när personen vi ser på bilden är död. Vad menar vi med att exploatera en människa i text eller bild? I sin essä Att se andras lidande berättar den amerikanska författaren och litteraturteoretikern Susan Sontag om hur samma bilder av barn som dödats vid beskjutningen av en by under senaste Balkankriget delades ut i propagandasyfte både vid serbiska och kroatiska presskonferenser. Barnens död kunde utnyttjas gång på gång bara man ändrade bildtexten.  Ett solklart fall av exploatering eftersom avsikten bakom publiceringen är så uppenbar. Men avsikten bakom en journalistisk eller litterär skildring av andra människors lidande och död är inte alltid lika lätt att urskilja. Vilket inte betyder att den saknar syfte. Journalister brukar hänvisa till allmänintresset, författare till fördjupad förståelse och liknande. Att skildringens hur, alltså textens form, tonfall och attityd, är en del av syftet glöms ofta bort, i synnerhet vad gäller journalistik som sällan underkastas lika ingående formanalys som viss litteratur.   Så om vi tittar på journalisten Magda Gads reportage från krigszoner som Ukraina och Irak publicerade i Expressen de senaste åren, och ställer dem bredvid den danske författaren och journalisten Carstens Jensens senaste roman Den första stenen som utspelar sig bland danska och engelska FN-soldater i krigets Afghanistan hur skiljer sig dessa texter åt med avseende på formen? Om man bortser från det mest uppenbara, att Jensens text är fiktion och Magda Gads ett slags, tja, fakta, att det rör sig om olika krigsskådeplatser, och att texterna är väldigt olika långa, samt att Gads reportage stagas upp av fotografier, så är likheterna mellan texterna kanske intressantare än skillnaderna. Såväl Gad som Jensen tycks vilja inta ett journalistiskt flugan på väggen-perspektiv, alltså en neutral observatör som inte avslöjar sig genom excentriska ordval eller känsloladdade metaforer. Såväl Gad som Jensen är måna om att framstå som pålästa, det är fakta som ska tala, inte känslor. Men Magda Gads indignation lyser igenom i hennes val av detaljer, det är alltid väldigt kallt, eller tvärtom stekhett, eller lerigt eller ökentorrt i kriget, alltså outhärdligt, aldrig är det en ljummen sommardag med fågelkvitter. I ett längre reportage från den irakiska arméns offensiv mot det IS-befästa Mosul från i höstas, tillåter hon sig en metafor: några soldater som slevar i sig bulgur från en tömd ammunitionslåda inte långt från en improviserad begravning, gör det citat lika snabbt som männen skyfflar jord vid graven slut citat.   Men trots den journalistiska vederhäftighet som bägge tycks eftersträva, vill såväl Gad som Jensens också skaka om läsaren genom braskande detaljer från krigszoner läsaren förväntas sväva i okunskap om - det är knappast de boende i området texten riktar sig till - och så väl Gad som...