Livet reser sig ur sångerna

2017 års vinnare av Borås Tidnings debutantpris har kallats en litterär sensation, men Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är så mycket mer än så. Maria Edström har läst den.

De hade blivit kallade tattare, resande, zigenare, tavringar, mängrare, skojare, dinglare, krämare, kjältringar, på sin färd över landet. Var det på denna plats de istället skulle bli kallade människor? Romano människa. Romnia människa. Romanoa människor. Så tänker Olof på kvällen när han och hans far Amandus, hans mor Severina och brodern Valentin kommit till den lilla stuga de fått lov att hyra vid banvallen nära Kronobacken, i utkanten av den lilla byn Siltebruk i Halland. Året är 1949 och Olof Klosterman är elva år men har redan en gammal mans ryggvärk efter året på drommen vägarna och vi förstår vartefter att familjen flytt från stadsdelen Öster i Jönköping efter de så kallade tattarkravallerna där medborgargarden gett sig på de resande som bodde där. Olofs funderingar är också mogna för hans ålder, han ser nattågen passera och undrar om det är här han kan bli som alla andra? Men ändå behålla och spinna vidare på en livshistoria som han med stolthet kan överräcka åt sina efterlevande? Författaren Thom Lundberg har i intervjuer inte gjort någon hemlighet av att det var en egen identitetskris med åtföljande depression som fick honom att skriva boken För vad sorg och smärta. Att vara av resandesläkt en gren av det träd som den romska tillhörigheten består av och att inåt vara stolt över det men ändå alltid rådd att dölja det för omvärlden utlöste krisen. I terapi fick han uppgiften att tänka över det positiva han fått med sig och svaret blev sångerna, berättelserna, släkternas historier traderade över generationerna. Det förflutna är bara historier vi berättar för oss själva; att leva i nuet är att återberätta det förflutna. som det heter i boken.  Och som en röd tråd går också modern Severinas sång, eller hennes gradvisa framdiktande av densamma, ofta under svårigheter, den handlar om hennes liv, drömmar och umbäranden. Hela romanen har också den här liksom repetitiva, framsjungna karaktären där familjens levda liv hela tiden ledsagas av refränger om kulturen och sättet att leva i ett storsamhälle där buron de icke-resande, de bofasta hela tiden sätter ramarna. Tjej, jycke, mula, pröjsa för att ta några exempel är ju ord som letat sig in i storsamhällets språk men det mycket speciella och vars betydelse inte nog kan betonas är att romanen är ett första försök, dessutom är mycket lyckat, att skriva på svensk-romani - att skapa ett skriftspråk av ett historiskt helt muntligt traderat språk. Motjill och gå din väg, din bengaloa nukko! utbrister Olof när Valentin är för frågvis. Eller: Det händer ju så mycket i världen just nu. Du vet att jag tji läser, och grannen kammar ju radio. som Amandus säjer till Severina om varför att sitter hos grannen, även om Amandus behövde sin joning för att orka lyssna vidare. Det finns ingen ordlista i boken vilket också är ett ställningstagande som läsare får vi fylla i, förstå vartefter och måste liksom lyssnande pröva oss in i texten. Det rimmar också väl med den slutenhet som funnits mot omvärlden: ett eget språk, egna namn, egna koder som skydd och barriär mot en ofta våldsam och fördömande omgivning. Namnen var viktiga. Förnamnen med sin forna glans, gav huvudpersonen en särskild magi, och ofta hade den resande flera förnamn att växla mellan: ett för vardagsbruk, ett för högtidliga tillfällen, ett som togs till för att tji kunna spåras, ett som endast de närstående kände. Efternamnen var viktiga för att sortera in personen i sin rätta släkt och sitt rätta stamsammanhang. Därtill kom smeknamnen som ofta hängde samman med släkten, och öknamnen som ofta byggde på lyten uppmärksammade av andra släkter. som Lundberg skriver. För det är en skildring av en kultur som dväljts så häpnadsväckande dold mitt i den svenska samhällskroppen, i ett folkhem som haft så svårt att fördra allt som inte...