Låt oss tala om arbetarklassens duktiga flickor

Är den duktiga flickan en hjältinna eller en klassblind, individualistisk företeelse? Elin Grelsson Almestad nystar i en diskussion som kanske startar på fel plats.

Testa dig själv är du en prestationsprinsessa? Rubriken är en av många liknande från 2010 och åren som följde, år då diskussionen om duktiga, överpresterande kvinnor kulminerade. Med böcker som Jennie Sjögrens och Tinni Ernsjö Rappes Diagnos: duktig och Katarina Pietrzaks Så ung! Och så duktig! i frontlinjen diskuterades duktiga flickan-syndromet i alla typer av medier. Plötsligt skulle alla kvinnor komma ut som prestationsprinsessor med för höga krav på sig själva. Prestationsbaserad självkänsla blev ett modebegrepp och vi fick lära oss om skillnaden mellan självförtroende och äkta självkänsla. Överpresterande bettskenekvinnor med kontrollbehov, ätstörningar och vinnarskalle var ett samhällsproblem. På kvällstidningarnas kvinnoinriktade sidor, liksom i veckopressen, fanns självtester och råd om hur de duktiga flickorna skulle sänka kraven på sig själva och lära sig slappna av. Likaså ökade råden till föräldrar. Kalla inte era döttrar för duktiga! löd varningarna till föräldrar som annars riskerade att uppfostra prestationsjagande stackars barn. Sedan 2015 låter det dock annorlunda i den svenska debatten. Nu är den duktiga flickan ett ideal. Therese Bohman och Alice Teodorescu är två av de debattörer som omformulerat den problematiserade duktigheten till ett vapen. Genom det medvetna valet att vara duktig och skötsam, få höga betyg och skaffa sig en utbildning är klassresan möjlig. Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch utgår ifrån samma grundtes: att problematisera och rentav göra sig fånig över överpresterande kvinnor och duktiga flickor missar man kraften och beslutsamheten som finns i duktigheten. Boken är en stridsskrift för alla målmedvetna läshuvuden och plugghästar till flickor, liksom karriärbeslutsamma och välutbildade kvinnor. Den duktiga flickan är inte ett problem utan en feministisk förebild som krossar glastak. Kritiken mot detta vurmande för duktiga flickor som klassresenärer och förebilder har varit lika idog: risken med den feminismen är att den slutar i ett förakt för dem som inte gör den där klassresan, skrev Göran Greider i Aftonbladet där han recenserade Birgitta Ohlssons bok och i Göteborgs-Posten kommenterade Sara Abdollahi debatten såhär: Att vara kvinna är att vara ett politiskt och ekonomiskt subjekt. Vilket inte erkänns av den duktiga flicka som Bohman och Ohlsson omhuldar. Deras subjekt allierar sig istället med makten. Men faller så fort hennes sätt att vara duktig på avviker från duktiga-flicka-normen. Så är den duktiga flickan en hjältinna eller en klassblind, individualistisk företeelse? Kanske både och. Den duktiga kvinnan ska varken föraktas eller offerförklaras. Och visst pågår det fortfarande fnysningar och ojanden över karriärkvinnor och flickor med läshuvuden. Den kallhamrade kvinnan som vet vad hon vill står fortfarande i kontrast till den ömma, downshiftande modern som sätter barnen och de så kallade inre värdena i centrum snarare än sin egen ekonomiska, materiella och själsliga frihet. Att försöka uppnå ekonomisk trygghet eller göra karriär som arbetarklass betraktas fortfarande i vissas ögon som klassförräderi och skitdrömmar. Här är egofeminismen, som Ohlsson kallar den, kanske en möjlig individuell strategi för att komma ur de snäva förväntningar som fortfarande finns på kvinnor, inte minst arbetarklassens döttrar. Men i ett samhälle som blir alltmer ojämlikt är hennes individuella kamp och seger heller inte svaret. Klassresenären är varken slutmålet i strävan efter ett rättvist samhälle eller beviset för att meritokratin har segrat. I Lena Sohls avhandling Att veta sin klass kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige från 2014 diskuteras bland annat duktighetsbegreppet. Sohl visar, med hjälp av etnologen Lissie Åström, hur begreppet historiskt haft en klassöverskridande, könad karaktär. Duktiga...