Konspirationsteorier: Sammansvärjningar på vita duken

Malin Krutmeijer granskar konspirationsfilmsgenren, från klassiska "Tre dagar för Condor" till "Tinker, taylor soldier spy". Högt anspända filmer som ibland tar förvirringen till absurda nivåer.

Det var med viss bävan som jag bänkade mig för att se om Oliver Stones "JFK" från 1991. Filmen handlar om mordet på John F Kennedy, och lanserar åklagaren Jim Garrisons teori om att det ytterst var CIA som låg bakom det.Jag såg den när den kom och i minnet var den en fruktansvärd körare, med horder av män som i långa monologer smattrade fram teorins alla detaljer så snabbt att man inte hann tänka.Det intrycket består. Filmen är en tre timmar lång bombmatta av suggestiv musik, snabbklippta bildsekvenser och röster som hetsigt lägger bit efter bit till det stora sammansvärjningspusslet."JFK" är en av många kända filmer i en löst sammansatt grupp som kallas konspirationsfilm. De handlar om sammansvärjningar där mäktiga samhällskrafter döljer sanningen om sitt olagliga eller åtminstone djupt omoraliska agerande. Det kan vara alltifrån regeringar som undanröjer dissidenter till mäktiga näringslivsintressen som manipulerar politiker.Filmerna kan vara mer eller mindre politiska, och mer eller mindre realistiska. Costa Gavras "Z" från 1969 fiktionaliserar till exempel mordet på en politiker under den grekiska militärdiktaturen. Från Sverige kan Bo Widerbergs "Mannen från Mallorca", som kom 1984 och bygger på Leif G W Perssons roman "Grisfesten", nog räknas som en konspirationsfilm. Den anknyter till den så kallade Bordellhärvan där det bland annat avslöjades att samhällstoppar köpt sex.Men de mest emblematiska konspirationsfilmerna kommer från USA. Inte minst under Kalla kriget blomstrade genren i Hollywood. Verkligheten var oroande, med alltifrån atombombshot till Watergateskandalen och underrättelsetjänster som intervenerade i utrikespolitiken. Filmskaparna hade mycket att spela på och deras fantasi kände inga gränser.I klassiska "The Manchurian Candidate" från 1962 hjärntvättar kommunistregimerna i Kina och Sovjetunionen amerikanska soldater och gör dem till sina mördarmaskiner.Till de mest pålitliga komplottmakarna i den amerikanska konspirationsfilmen hör CIA. Den amerikanska underrättelsetjänsten har i verkligheten haft ett finger med i så många skandaler och oegentligheter att det går att tro nästan vad som helst om den. I fiktionen ger det oändliga möjligheter.En klassiker med CIA-tema är Sydney Pollacks "Tre dagar för Condor" från 1975. Här avslöjar en CIA-analytiker spelad av Robert Redford ett hemligt nätverk inom organisationen, vars syfte är att ta kontroll över Venezuelas och Mellanösterns oljeproduktion. Han kommer nätverket på spåren när han upptäcker hemliga ledtrådar i en deckare som trots dåliga försäljningssiffror översatts till misstänkt många språk.Filmen är ganska typisk för genren i sin tid, med en paranoid story där publiken upplever ångest och förvirring genom en ganska vardaglig huvudperson.Inget ont om det greppet i sig, men en del av de mer högsvansade, seriösa konspirationsfilmerna tar just förvirringen till lätt absurda nivåer. Både "JFK" och "Tre dagar för Condor" är exempel på hur en högt anspänd ton bibehålls under hela filmen, samtidigt som det kräver stor uppmärksamhet att hänga med. Men det finns värre exempel, också från senare år.En visuellt ursnygg värsting som jag retat mig på de senaste åren är Tomas Alfredssons hyllade filmatisering av John Le Carrés roman "Tinker taylor soldier spy". Den utspelar sig på 70-talet och är en komplicerad historia där en brittisk pensionerad agent återtas i tjänst för att snoka fram en eventuell mullvad bland högt uppsatta inom organisationen.Jag har sett filmen två gånger, och båda gångerna förlorat mig i myllret av män som för väsande samtal och byter portföljer med menande blickar.Jag har helt enkelt fattat ganska lite fast jag har ansträngt mig och det gäller också Stephen Gaghans tillika hyllade "Syriana" från 2005. Här snurrar George Clooney omkring...