Kinesisk höst – kulturen satt under hård press

Kulturklimatet hårdnar i Kina och nu riktar myndigheterna in sig på den översatta litteraturen. Ulrika Kärnborg reflekterar över vad det innebär att leva på det fria ordet i ett ofritt land.

I mitten av april ligger mångmiljonstaden Peking insvept i en fin slöja av avgaser. Körsbärsträd och syrener vecklar ut sina späda blomknoppar i det bleka solljuset, men fotgängarna som skyndar förbi på trottoarerna iförda sina andningsmasker av vitt tyg, andas tungt. Solen är skymd bakom en hinna av avgaser. Istället för vår känns det som höst. Höst håller det också på att bli i det kinesiska kulturlivet. Många vittnar om hur klimatet har hårdnat under Xi Jinpings styre. Reportrar utan gränser kallar Kina för världens största fängelse för journalister, bloggare och cyber-dissidenter med 29 journalister och 70 aktiva nätanvändare i förvar. Samtidigt får en uppsjö officiell kinesisk media stort finansiellt stöd av regeringen för att sprida statsvänliga nyheter, framför allt nyhetsagenturen Nya Kina och tevebolaget CCTV. Samma sak gäller för den kinesiska skönlitteratur som regimen uppmuntrar. För att stärka vår kulturella soft power, måste vi demonstrera den kinesiska kulturens unika charm, skriver Xi Jingping uppfodrande i standardverket The governance of China. Det är inte tomma ord. Jag besöker Peking i egenskap av författare och medan representanter för Kinas intellektuella elit passerar revy, försöker jag sätta mig in deras situation. Hur är det att leva på sin penna i ett land där det fria ordet ständigt hotas. Där man varje kväll går till sängs medveten om att man kan bli arresterad nästa morgon. Där man varje dag hör berättelser om kollegor som bara försvinner, som den svenske förläggare och affärsmannen, Gui Minhai, som rövades bort från sin semesterbostad i Thailand den 17 oktober 2015. Trots upprepade påtryckningar från den svenska regeringen har han inte setts i livet sedan 2016. Den berömde författaren Yan Lianke, professor vid Renmin-universitet i Peking och flerfaldigt nominerad till Man Booker International Prize, har till exempel allt större problem med att få sina samhällskritiska romaner utgivna, samtidigt som flera av hans redan utgivna böcker dras in eller hindras från att tryckas om. Dissidenten och författaren Murong Xuecun och flera andra författare jag möter menar att det hårdnande kulturklimatet beror på den försämrade ekonomiska situationen. En pressad ekonomi ger en pressad befolkning. När möjligheterna att tjäna snabba pengar försvinner, är det som om en viktig ventil upphör att fungera. Priserna stiger lönerna halkar efter. Långt efter. Människors drömmar finner inget utlopp längre, och det inser regimen. Instängda ambitioner och uteblivet hopp gör det kinesiska samhället till en tryckkokare. Så länge Kinas ekonomi gick på högvarv, till svindlande nytta för utländska investerare och oss glupska konsumenter i väst, blev det kutym att låtsas som om diktaturen Kina var en normal marknad. I goda tider är det lätt att blunda för obekväma sanningar. Lite svårare att göra det nu. Enorm kapitalflykt, överkapacitet i tillverkningsindustrin och skenande skulder, skriver Svenska Dagbladets Andreas Cervenka, gör världens största ekonomi till en av världens skakigaste. Företag efter företag varslar om massuppsägningar, medan regimen försöker ställa om från industri och investeringar till service och konsumtion. Vilket kan bli svårt eftersom Kina inte har lyckats bli något välfärdssamhälle av västerländskt mått. De sociala skyddsnäten är för svaga, pensionerna för låga, individen är utelämnad åt eget sparande, vilket dämpar den inhemska konsumtionen. Mitt i alltihop funderar den rikaste delen av den kinesiska medelklassen över hur man på bästa sätt får sina sparpengar ur landet. Enligt en enkätundersökning beställd av dagstidningen The Financial Times överväger 45 procent av Kinas medelinkomsttagare att växla in minst 10 procent av sina tillgångar i utländsk valuta. Men Kina är ett paradoxernas land. Här...