Inspärrad i samtiden

I boken Inspärrad samlas berättelser från människor som varit inspärrade på institutioner i Sverige mellan 1850-1992. Men har inlåsningarna upphört bara för att institutionerna har stängts?

Jag har alltid lidit av klaustrofobi, men nu är den värre än nånsin. Den är inte bokstavlig jag har inga problem med trånga utrymmen men jag lider av en skräck för att bli inträngd i psykiska och politiska hörn. Därför har jag till exempel aldrig haft ett tidsinställt jobb med bestämmarchef i hela mitt liv, utom när jag var ung och bland annat jobbade på Beckomberga.Där, på Beckis, tänkte jag mycket på den tunna gränsen mellan sjukt och friskt, mellan mig själv och patienterna, och nu är jag där igen, tack vare den nyutkomna antologin Inspärrad, under redaktion av Roddy Nilsson och Maria Vallström. Den innehåller texter som lyssnar på röster från Beckomberga och andra inlåsningsinstitutioner, artiklar som bygger på material från sinnessjukhus, fängelser och diverse anstalter mellan åren 1850-1992.Det är sjukdomsberättelser om instängdhet, ilska och ibland även omtanke, fängelseberättelser om hårda vakter och en och annan schyst fängelselärare. Men mellan raderna är perspektivet vidare än så. Så här skriver redaktörerna i förordet: Att vara inspärrad kan få konsekvenser som inte enbart har med begränsningar i den fysiska rörligheten att göra. Det kan också göra att man känner sig fångad av sina egna föreställningar och i sin egen historia, som att vara fången i sig själv eller instängd i diagnoser och kategoriseringar.Det har aldrig funnits några vattentäta skott mellan ute och inne. Litteraturforskaren Katarina Bernhardsson skriver om hur den institutionaliserade Olof i Sara Stridsbergs roman Beckomberga - Ode till en familj utsätts för ett dubbelt svek. Först blir han inlåst och formas efter sjukhusets regler och struktur, sen förskjuts han plötsligt genom en utskrivning.I en text om intagna på fängelset Långholmen skriver Viktor Englund om hur fångarna upplevde själva övervakningen i fängelset och återger bland annat Amaltheamannen Alfred Sterns berättelse om att celldörrens titthål användes flitigt - nästan jämt var brickan skjuten åt sidan och ett öga blängde in i cellen.Det övervakande ögat är en större integritetskränkning än själva inlåsningen. På den tiden var det fortfarande plågsamt att bli iakttagen.Jag kan inte låta bli att associera till mitt liv som kvinna flera decennier i träningsläger för att behaga den manliga blicken. Kritiken av objektifieringen är i och för sig inte lika stark som för några år sen. Jag kan själv inte låta bli att skratta överrumplat när författaren Anna Axfors, konferencier på Akt Ung på Stockholms poesifestival, i en märkligt skruvad och samtidigt lakoniskt vardagsneutral mikrointervju ställer följande fråga till poeten Hedvig Holgersson : Du är ju väldigt snygg. Hur viktigt är utseendet för uppläsningen? Holgersson svarar: Enormt viktigt. Kanske viktigare än själva poesin. Jag ser ingen anpassning till objektifiering i det här förhållningssättet, snarare ett sätt att ge fingret åt hela förtrycksapparaten.  Idag är det alltså inte särskilt problematiskt att bli betittad, snarare tvärtom, alla söker blickar och likes, oavsett om det görs på ett upproriskt och stöddigt vis eller av rent bekräftelsebehov. Det är förresten inte alltid lätt att skilja det enda från det andra.Men hur som helst ska det vara bekräftelse i blicken, ögat får inte vara bevakande. Samtidens människor är oskolade i att vara ensamma och osedda, och ögat som tittar fungerar som tröst snarare än som hot.Här finns en tydlig båge till paranoian och den paranoida psykosen, där jaget är centrum för omvärldens komplotter och sammangaddningar.Paranoian är ingen villfarelse, den är ett återsken av verkligheten. Inte en exakt spegling, kanske en skrattspegel. I Cecilia Rivings text i Inspärrad får vi följa tulltjänstemannen Olof Leopold L, när han själv beskriver sitt insjuknande i paranoid psykos. Han tolkar tecken och...