Får kollektivet plats i paradiset?

En trädgård kan vara frihet och skönhet, men den kan också vara politik. Lars Hermansson ser hur alla från gerillaodlare till mördarfascister speglar sina idéer i växterna och drömmen om paradiset.

Jag har en trädgård, och när våren nu närmar sig känner jag oro. Inte för något konkret som mördarsniglar eller skinnbaggar, utan för att det ska bli för mycket jobb med att hålla den oönskade växtligheten borta. Jag vet inte ens vad den oönskade växtligheten heter alla gånger, knappt ens hur den ser ut, bara att den är invasiv och väller in över tomtgränsen; livskraftig och tränger upp i rabatterna, och gör så att paradiset inte infinner sig i år heller. Jag vet att jag inte är ensam om denna noja, jag tror den är del av folkdjupet, att även människor som bor i lägenhet kan känna den när de sluter ögonen och längtar till ett hem som inte längre finns, barndomen kanske. Ordet paradis kommer från fornpersiskans pairidaeza - pardon my fornpersiska som skulle kunna översättas med inneslutning. Pairi betyder omkring, och deaza att forma, bygga, till exempel en mur. Paradiset handlar alltså om att stänga ute, avgränsa, separera. Men gamla testamentets paradis var ju utan murar. Eller om man så vill: innan muren. Det var först i och med syndafallet och kunskapens frukt som människans förmåga till distinktion uppstod, att kunna skilja ont från gott och att kunna reflektera över det. Och vi drevs ut ur paradiset och dömdes till att slita för vårt bröd i vårt anletes svett, som det står i bibeln: att bli bönder kort sagt. Av denna berättelse ur Första mosebok har många dragit slutsatsen att trädgården historiskt sett är äldre än åkern, att det långt innan jordbruket växte fram i tvåflodslandet för ungefär tolvtusen år sedan, fanns fruktträdgårdar dit nomadstammar återvände med jämna mellanrum för att livnära sig av frukterna. Den reflexionen gör också Göran Greider i sin nyutkomna tanke- och trädgårdsbok I trädgården hörs andra ekon. Även om Greider är praktiskt lagd och kommer med odlingstips och recept, ansluter han sig till den idealisering av trädgården som löper som en röd tråd igenom historien. Åkern är slit, skriver han den är samhällelig hierarki, den är patriarkat medan trädgården för mig symboliserar mer av frihet och skönhet. Frihet för vem, kan man undra, och skönhet enligt vilka ideal? Greider framstår i den här boken som en eklektisk trädgårdsmästare: lite japanskt i ett hörn av trädgården, lite örtagård i ett annat, han gillar ängens fria höga gräs, men uppskattar också att kunna gå barfota på en gräsmatta klippt av en tystgående robot. Han vänder sig förstås mot de artpurister som i en svensk trädgård bara vill se inhemska växter, han tycker inte om staket och andra inhägnader. Ändå är Greider påtagligt ensam i sin trädgård, det är tydligt att han trots sin politiska hemvist på en kollektivistisk vänsterkant ser trädgården som ett refugium, en plats att i stillhet kontemplera skapelsen på. Att det är en lyx som de flesta människor på jorden har vare sig tid eller råd med, ger honom visserligen skuldkänslor, men han glömmer dem fort, i alla i den här boken. Men en trädgård kan ha andra funktioner. George McKay, professor i mediastudier vid universitetet East Anglia i engelska Norwich, påminner oss i sin bok Radical Gardening som kom för ett par år sedan, om trädgårdens och parkens betydelse för olika frihetsrörelser i historien, från de engelska suffragetterna som kring förra sekelskiftet genomförde attacker på trädgårdar som enligt dem var anlagda enligt patriarkala principer, via den folkliga kolonilotten, till hippie- och punkrörelsernas utomhuskonserter i trädgårdar och grönområden. Det är förstås den gammaltestamentliga föreställningen om trädgården som en plats för det organiska och fritt växande som inspirerat dessa rörelser, inte Versailles med dess snörräta grusgångar och figurklippta häckar, eller ännu värre: trädgården i Auschwitz: komplett med livets träd i mitten och fyra stigar symboliserande...