En demokrati som bygger på gemensamt ägande

Är en annan värld möjlig? Och hur bör samhället organiseras? Lars Hermansson läser nyskrivna essäer från en vänster som inte längre tror på revolutionen.

Ja, och vi måste börja med ett översättningsproblem. För det gemensamma på svenska leder tankarna åt ett annat håll än comune gör på italienska. Vi säger ofta allmänning om en plats där alla har rätt att vistas, oavsett vem som äger den, det kan vara kommunen, det kan vara kungen, det kan vara staten. I Italien skulle man säga Un bene comune, en gemensam nyttighet, om till exempel Hagaparken i Stockholm, som ju faktiskt kungen äger. Men även luften vi andas är på italienska un bene comune, vattnet vi dricker, skolväsendet borde vara det tycker de flesta, liksom internet, kulturarvet etcetera.Vi har inget bra samlingsbegrepp för de där grejerna på svenska, men fram till privatiseringarna tog fart för tio, femton år sedan var vi vana vid att allt det skulle tas om hand av stat och kommun, och förvaltas med hjälp pengar från skattsedeln. I Italien har, på gott och ont, centralmakten inte varit lika dominerande. Därför har det gemensamma som begrepp och företeelse, fortsatt att ha en viktig plats i tänkandet kring vad en demokrati kan vara.Dalla revoluzione alla democrazia del´comune består av nio essäer skrivna av italienska och franska politiska filosofer som alla försöker staka ut en ny väg för en vänster som inte längre tror på revolutionen. Men som inte heller tror att den representativa demokratin som vi känner den kan leda oss ut ur den postpolitiska trötthet som tycks ha drabbat alla utom en växande skara högerpopulister.Boken är utgiven i samarbete med filosofiska fakulteten vid universitetet Federico II i Neapel, en stad där kommunledningen nyligen stiftat en lag som avkriminaliserar ockupation av tomma fastigheter, om ockupanterna i fastigheten bedriver någon form av, vad vi skulle kalla, allmännyttig verksamhet. Då förklaras byggnaden i stället vara en bene comune en gemensam nyttighet, som kommunen stöder med sådant som gratis el och renoveringar, utan att för den skull lägga sig i förvaltandet av fastigheten eller den verksamhet som där bedrivs, som kan vara allt från dagis till rättshjälp för migranter.Flera av essäerna i boken talar också om stadsrummet som den plats där vi blir till som politiska subjekt, där idéer tar form i samtal och kontroverser. Det är ganska typiskt italienskt. Staden, och inte minst piazzan eller tidigare forumet, har haft en stark ställning ända sedan antiken som påstådd garant för civilisation och framsteg.Ett annat rum där vi formas som politiska subjekt är arbetsplatsen, menar den italienske filosofen Toni Negri i sitt bidrag till boken. Fram till kapitalismens genombrott på 1700-talet när arbetskraften började hyras in en masse och kontrolleras av tidsstudiemän, var arbetet i det gamla bondesamhället något man utförde gemensamt i självorganiserade arbetslag. Naturligtvis inte i frihet i till exempel ett feodalsystem, men ingen höll koll på vem som utförde arbetet, under hur lång tid och på vilket sätt, bara skörden bärgades och en del av den levererades enligt överenskommelse. Under den industriella kapitalismen stängdes arbetaren in, arbetsplatsen privatiserades, och arbetaren individualiserades via ett lönesystem. Att öppna upp denna arbetsplats för demokratiskt inflytande, eller rent av ta över den och göra revolution, har varit ett genomgående tema i den socialistiska historien från Marx fram till de innefrusna löntagarfonderna i Sverige på 1980-talet. Men i dagens kognitiva kapitalism är arbetsplatsens fysiska egenskaper inte längre viktiga, menar Negri, eftersom den mest eftersträvade produkten inte längre är fysisk utan digital.Termen kognitiv kapitalism myntades av den franske ekonomen Yann Moulier Boutang som i sin bok Le Capitalism cognitif från 2008 menar att den ekonomiska makten idag finns hos den som kontrollerar informationsflödet snarare än varuflödet. En frigörelse för de arbetande klasserna i västliga...