Drömmen om tåget

En symbol för frigörelse! Men också för det hotfulla. En katalysator för vänsterprassel och mordkomplotter. Per J. Andersson har dykt ner i tågresans roll på bioduken och i litteraturen.

Jag sitter i restaurangvagnen på nattåget mellan Paris och Rom och blickar ut över de franska lavendelfälten. Snart ska jag gå och lägga mig i min liggvagn och imorgon bitti när jag vaknar är vi framme i den italienska huvudstaden.En gång tiden imponerade såna här tågresor. Tänk att få somna i Frankrike och vakna i Italien! Att äta middag i Småland och frukost i Hamburg!Men det var då det. Idag står nattåg genom Europa för ett otidsenligt och långsamt resande. Och det finns inte kvar så många internationella nattåg. Direkttåget StockholmParis är ett minne blott, liksom den mytomspunna Orientexpressen.Sedan Europas politiker avreglerade flyget för 25 år sedan har det dyra flyget blivit billigt och det billiga tåget blivit dyrt. Då fattade nog inte våra beslutsfattare att de i ett avreglerande slag underminerade ett ekologiskt hållbart sätt att resa.Men likväl blev det resultatet.Om någon undrar varför så få numera tar tåget från Norden till kontinenten, så är svaret att ingen miljömedvetenhet eller tågromantik i världen kan få oss att betala fem gånger mer för en långsammare resa, som dessutom innebär flera byten, eftersom nästan alla nattåg mellan Europas huvudstäder lagts ner på grund av för få passagerare.I väntan på en renässans för de europeiska långdistanstågen tröstar jag mig med skildringar i böcker och film. När järnvägen började byggas i mitten av 1800-talet revolutionerade den inte bara resandet. Dunket mot skenskarvarna och det frustande ångloket och det faktum att det att allt gick så rysligt fort blev snabbt del av en ny symbolvärld.Tåget var framstegshopp och utveckling. Men också en symbol för själva livet, som i Bo Bergmans dikt "Resan" från 1917 där det "dunkar dovt och visslor tjuta / i mörkret, där ett iltåg kör" och poeten frågar oroligt:När skall den långa tunneln sluta?När är jag framme, konduktör?Men järnvägen kunde också stå för något hotfullt. William Wordsworth, som introducerade romantiken i England, frågade sig i en dikt om det inte fanns ett enda hörn av England som var fredat för järnvägens intrång.Hotfullt kändes också tåget för besökarna på Grand Café i Paris våren 1895 när bröderna Lumière visade "Tåget ankommer Ciotats station", världens första rörliga film. Det sägs att publiken reste sig för att fly i panik när ångloket på filmduken rusade emot dem.Ända sedan bröderna Lumières allra första premiär har tåget spelat många filmroller. Inte minst som löftesrik mötesplats där folk från olika delar av samhället förs samman på ett slumpartat vis. Som i David Leans klassiska "Kort möte" från 1945, där hemmafrun Laura blir blixtförälskad i doktorn Alec på stationskaféet. Laura undrar hur hon så plötsligt kunde bli kär i en främmande man, hon som ju är lyckligt gift. Förvånat utbrister hon:  Jag är ju en vanlig människa, jag trodde inte sånt här hände vanliga människor.Men innerst inne fattar hon att det är tågstationen, den nya tidens mötesplats, som är katalysatorn som skakar om det stillastående borgerliga livet.Men framförallt är det i tågkupéerna mötena sker. Oväntade möten, mordiska möten, kärleksmöten och frigörande mötenSom i den indiska författaren Anita Nairs roman "Kvinnor på ett tåg" från 2001 som handlar om Akhila som känner sig fasthållen i traditionens grepp. Men det finns en utväg. Doften av järnvägsperrong om natten fyller Akhila "med en känsla av flykt". Tågresan blir frigörelsen som hon så länge drömt om. I en av kvinnokupéerna som fortfarande finns på de indiska tågen möter hon andra kvinnliga resenärer som alla får varsitt kapitel där de berättar om sina liv. Precis som i Geoffrey Chaucers medeltida "Canteburysägner" är det själva rörelsen bort från hemmet, resans frigörande anonymitet och pånyttfödelse, som gör dem talföra. Ombord på Kanyakumari-expressen låter de tåget föra...