Disciplinerande ljus och förlåtande mörker

Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra?

Vid midsommartid i Stockholm är solens vinkel som mest 54 grader över horisonten. Sedan sjunker den för att i slutet av december inte nå högre än 8 grader. Det är som att vinkeln, under det där halvåret, går från ett hyfsat hungrigt varggap till ett snålt smil från en påstridig försäljare. Från 54 grader till 8. Vi ser ljuset försvinna. Det här är en av de erfarenheter som gör städer långt i norr till det de är. Det är också en av de saker som binder dessa städer samman. Det finns ibland en idé om att Stockholm är en stad på linjen New York Paris London. Att de här städerna, dessa urbana metropoler hör samman identitetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt. Men alla som någon gång sett mot horisonten och sett ljuset försvinna vet att Stockholm egentligen sitter ihop med Helsingfors. Det är två städer målad i ett blått försvinnande ljus. Konstnären Eugène Jansson målade detta blå Stockholm. En plats där ljuset alltid är på väg bort. Som i hans målning Gryning över Riddarfjärden från 1899: Här syns en stad vid ett stort svartblått vatten. Vitt skum river upp ett virvlande tillfälligt hål av ljus. Det går att se hur kallt det är. Vid horisonten ligger staden. Några kyrktorn skjuter upp. En svag strimma rött, annars ett stort stål-blått sjok med moln som lägger sig över staden och vattnet. Små prickar av gatlyktor lyser fåfängt. Rebecka Solnit har skrivit om denna blåa färg i sin bok Gå vilse. Hon kallar den längtans färg, avståndets färg. En färg som när man sträcker sig efter något men inte når riktigt fram. Det liv som levs i städer i norr levs i detta melankoliska avstånd. I boken Ut ur mörkret skriver etnologen Jan Garnert att att synen på denna nordiska skymning förändras när det elektriska ljuset kommer kring sekelskiftet 1900. När man börjar kunna tända elektriska ljus inomhus, och skingra mörkret, blir skymningen mer romantisk. Med det elektriska ljusets ankomst inomhus och på gatorna tycks den inte lika hotfull. Nu kunde man stanna upp och betrakta dess skönhet. Det var då Eugène Jansson och Anders Zorn och andra började måla det som kallats det nordiska ljuset. Innan de klev in i det varma elektriska ljuset på gatorna, i salongerna och i hemmen. Städer i norr formas, som vegetation vid blåsiga kuster, av ljuset. Den relativt låga bebyggelsen i en stad som Stockholm är den nordliga stadens sätt att sträcka sig efter ljuset, ingen förutom kyrkorna har historiskt tillåtits att ta himlen i anspråk. Det horisontella ljuset ska nå fasaderna, fönstren och människorna som skyndar förbi på gatorna. Nordiska byggnader söker efter ljus. Där hus i andra ljusare och varmare delar av världen gärna öppnar sig uppåt mot himlen och lägger en gård i skugga vill husen i norr samla in det låga ljuset med sina fönster. Minsta lilla torparstuga skulle ha ett fönster på husets sidor. I Jan Garnerts bok framträder en mänsklig besatthet av att utplåna mörkret. Oftast av rent praktiska skäl, för att kunna läsa, arbeta, umgås också efter mörkrets inbrott. Mörkrets inbrott. Just som om mörkret bröt sig in utan att acceptera väggar och dörrar och lade sig objudet över människorna i hemmen. Det upplysta hemmet blev en motståndshandling, ett inbrottsskydd, men också ett sätt att skapa ett hem, idén om en hemkänsla, ett socialt liv efter solnedgången. När Sverige var som fattigast i mitten av 1800-talet låg i stort sett ett helt land i mörker efter solnedgången. Det är på många sätt otänkbart att föreställa sig det mörker som städer och hem var nedsänkta i innan ljuset blev ett elektriskt allmängods. Garnert skriver om detta tussmörker, höstskymningens halvmörker, den där tiden innan mörkret helt fallit och ljuset försvunnit. Halvdagrar, skumrask. Och nästan inget som kunde skingra det. Om man levde i en tid innan elektriskt ljus var det tiden när arbetet...