Det svenska geniet som löste stenens gåta

Johan David Åkerblad hette svensken som löste Rosettastenenes gåta. Fredrik Sjöberg försöker teckna ett porträtt av ett språkgeni med sidokarriär som diplomat och hedonist.

Min morfar, som var född på 1880-talet, var en lika kortvuxen som tunnhårig högerman med den för oss barnbarn vagt indianboksmässiga titeln häradshövding en framstående jurist som sent i livet började odla andra intressen, mera kulturhistoriska, och en sommar, i mitten av 1970-talet, bestämde han sig för att bibringa också mig något av detta vetande. Kanske, vad vet jag, tyckte morfar att mina kunskaper om skalbaggar och annat liknande säkert var bra, men ändå inte en tillräckligt stabil grund att stå på inför vuxenlivets alla besvärligheter. Alltså fick han för sig att undervisa mig i fornsvenska. Passerar man en runsten, sa han, bör man kunna läsa vad det står. Exakt hur detta skulle göra mitt liv enklare framgick inte, men eftersom jag var lite svag för beröm redan på den tiden, lyssnade jag gärna. Det var den sommaren jag skaffade moped, så morfar upplyste mig om att det står en runsten i Gamleby, två och en halv mil bort, varpå jag åkte dit längs de dammiga grusvägarna, ritade av stenen, och for hem igen. Morfar satt i solen på terrassen och läste börsnoteringarna i Svenska Dagbladet. Han lade tidningen åt sidan, granskade min avskrift, och förklarade kråkfötternas innebörd. Jag kan inte påstå att lärdomen fastnade för gott, och jag insåg snart att runinskrifter sällan är minnesvärda. Märgfullt korthuggna meddelanden bara, ofta om vem som har slagit ihjäl vem, ungefär som på Flashback. Men känslan är inget jag glömmer, själva lärandets glädje. Minnet av denna sommardag var därför ofrånkomligt när jag nyligen lät mig uppslukas av boken Rosettastenens förste tolkare av historikern Fredrik Thomasson. Rosettastenen känner de flesta till, alltså den stora, svarta sten med ristningar på tre språk som påträffades under Napoleons misslyckade invasion av Egypten, 1799. Dåtidens orientalister anade redan från början att de tre texterna avhandlade samma sak, och att stenen därför kunde fungera som en kodnyckel. Den översta texten bestod av hieroglyfer, som då ännu var komplett obegripliga, men den längst ner var på grekiska, fullt läslig. Vilket språk texten i mitten var skriven på, det hade man ingen aning om. Men det fanns en som ägde kunskap och fantasi nog att lösa gåtan, och det var den svenske språkforskaren, diplomaten och hedonisten Johan David Åkerblad. Vilken kille! Åkerblad kom från Stockholm, där hans pappa var spegelmakare, och började redan som 15-åring sina studier vid Uppsala universitet. En typisk språkbegåvning av den där irriterande sorten som i främmande land lär sig tala och läsa språket alldeles obehindrat lika snabbt som vi andra snappar upp glosor nog för att beställa en pilsner. Samtida källor uppgav att han till sist behärskade 23 språk, varav många utdöda. Av okänd anledning specialiserade han sig tidigt på arabiska och turkiska, och därför var det inte konstigt att hans första jobb i utlandet var på den svenska beskickningen i Konstantinopel. Det var år 1783; Åkerblad var 20 år gammal, och han gjorde sig snabbt oumbärlig som tolk och översättare. Sveriges förbindelser med det Osmanska riket var ganska omfattande på den tiden, mycket på grund av de tröttsamma krigen med Ryssland. Åren i Konstantinopel gav Åkerblad rika möjligheter till vidsträckta resor i området runt östra Medelhavet. Han kryssade mellan de grekiska öarna och vistades länge i den syriska metropolen Aleppo; likaså kom han tidigt till Alexandria och Kairo, och överallt besökte han klosterbibliotek och arkeologiska utgrävningar på jakt efter antika textfragment. Nya språk lärde han sig hela tiden arameiska, kurdiska, etiopiska, persiska, hebreiska och så vidare i all oändlighet vilket gav honom en sällsynt känsla för språkens föränderlighet och släktskap. När så Rosettastenen dök upp föll det sig därför naturligt att Åkerblad var en av dem som försökte...