Den ljuva hämnden

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av några av kulturhistoriens stora hämnare.

För den som orkat sig igenom alla sju säsonger av tv-serien Sons of Anarchy griper slutscenen tag. Huvudpersonen Jackson Jax Teller, ordförande i den tungt kriminella motorcykelklubben i norra Kalifornien, jagas av ett polisuppbåd efter en lång dag av avrättningar, vedergällning och uppgörelse. Nu återstår bara ett sista svek att sona i denna Jax Tellers monumentala hämnd som ska återställa ordningen i hemstaden Charming, nämligen hans eget. I hög fart styr han motorcykeln rakt mot en mötande långtradare. Ansiktsuttrycket strax före kollisionen är harmoniskt, upplyst, Jesuslikt.Hämnden är ljuv, lyder talesättet, och även om syftningen är oklar får man förmoda att tillfredsställelsen gäller det hämnande subjektet. I litteraturens och filmens sagovärld återkommer ofta hämnden som motiv, antagligen för att det tillhör det förbjudna. Att faktiskt ge efter för sitt hämndbegär, mer än att bara fantisera om det, är att passera en gräns eller social spärr, eftersom en sådan handling har svårförutsägbara konsekvenser och riskerar att både eskalera och kosta mer än det smakar.Ibland skildras hämnden moraliserande och varnande just för att påminna publiken om hämndens risker. Så exempelvis i Othello, Shakespeares stora tragedi om hämnd, där huvudpersonen Jago till slut står som total förlorare. Andra gånger är hämndens etik enklare och handlar om straff och återställd jämvikt. Så ofta i sagan, som i Rödluvan där jägaren sedan han sprättat upp vargens buk och befriat flickan och hennes mormor fyller magen med sten och syr ihop, varpå vargen som inte kan röra sig dör. Så också i oräkneliga Hollywoodthrillrar där filmens stereotypa huvudperson, en patriarkal man som fått sin lyckliga familjeidyll raserad, förvandlas till en rättshaveristisk, obeveklig enmansarmé som genom sin nemesis försöker återta ett förlorat paradis, eller åtminstone se till att förövarna får betala dyrt. Lojala med filmhjälten, som vi i publiken är, låter vi denne vår ställföreträdande aktör för det förbjudna mäta ut öga för öga och tand för tand, och förföriskt nog låter vi det mest gruvliga övervåld passera som rättfärdigt. Vid filmens slut finns inget återerövrat eller ens försonat paradis utan mest ett för alla inblandade förött landskap. Hjälten står tigande som tragisk segrare över ruiner, knappast särskilt lycklig, utan mest på andra sidan ett med våld balanserat bokslut över skuld. Hade det varit vi skulle vi minsann inte ha agerat lika överilat, tänker vi kanske då, och befäster den spärr mot att hämnas som det i fantasin samtidigt är så spännande att utmana.Vad betyder egentligen det där talesättet att hämnden skulle vara ljuv?Emellanåt dyker karaktärer upp som bryter ett förväntat stereotypt mönster, vilket kan ge hjärnan klåda till den grad att den fortsätter processa berättelserna långt efter att boken eller filmen är slut. När det gäller hämndtemat tänker jag dels på Medea i Euripides klassiska drama, och dels alltså på Jackson Jax Teller i Sons of Anarchy. Bägge är tragiska gestalter som ändå genom sin hämnd på olika vis uppnår ett slags tillfredsställelse, något som skulle kunna sägas vara ljuvt.Euripides berättelse känns på många vis modern: Medeas make Jason, som hon brutit upp från sitt hemland för, har hittat någon yngre och vill skilja sig. Genom list lyckas dock Medea inte bara förgifta den unga bruden och brudens far, utan också, och enbart för att plåga sin exmake, mörda deras två gemensamma barn en underlig prioriteringsordning kan man nog tycka i dag liksom då pjäsen skrevs.Du plågas själv och delar samma kval, säger Jason sedan morden på barnen uppdagats.Men smärtan lindras av att du ej ler, svarar Medea då.Provocerande nog visar Medea aldrig minsta ånger över sin hämnd sedan den är satt i verket, utan hon gläds åt triumfen. Kvinnorna i kören har vädjat till henne att inte skrida...