Bland bohemer, radikaler och konditoritanter

Kaféerna fyller i grunden samma funktion som de alltid har gjort. Men vissa saker har radikalt förändrats. Elin Grelsson Almestad tar oss med på en resa från 1600-talets Venedig till juicebaren.

I serien Juicebaren, som hade premiär på SVT Play i slutet av 2016, skildras en grupp människor som blivit stammisar på just en juicebar. De är hippa Södermalmsbor som verkar ha oändliga mängder tid att sitta och diskutera med varandra och klarar, utan att fnissa, av att beställa en juice vid namn hubba bubba subba. Att låta handlingen ha sin utgångspunkt på en offentlig plats; exempelvis bar, restaurang eller kafé, är ett välkänt grepp och ingenting kan vara mer rätt för en samtidsskildring i svensk storstad än just en juicebar. De juicekedjor som poppat upp de senaste åren vittnar om att många inte längre vill mötas över kolhydratsstinna bakverk eller vanligt bryggkaffe. Juicebarerna signalerar fräschhet för folk i farten drycken serveras oftast i take away-plastmuggar och här erbjuds raw food-bollar och andra uppbyggliga tilltugg för en sund och stark kropp. Så är också en av seriens bästa och mest talande scener när en medelålders man i khakibyxor kommer in och evangelistiskt förklarar för den unga praktikanten att juicerna inte alls är sockerfria, frukt innehåller faktiskt socker i sig självt. Hippa juicebarer kan kännas fjärran från de europeiska kaféernas ursprung, som brukar placeras i Venedig under den tidiga delen av 1600-talet. De venetianska kaffehusen kom sedan att fungera som modell för resten av Italien och övriga Europa under samma århundrade. Kaféerna var exklusiva platser med marmorpelare och förgyllda stolar för välbärgade besökare, men blev snabbt samlingsplatser dit konstnärer och intellektuella träffades för att diskutera. Även i London blev under samma tid kaféerna en samlingspunkt för diskussioner kring politik och affärer. Sociologen Frans Oddner beskriver i sin avhandling Kafékultur, kommunikation och gränser hur kaffehusens sociala konvention inbegrep att besökarnas sociala bakgrund skulle förbigås: konversationen var öppen för vem som helst, oberoende av social och religiös tillhörighet. Den stora majoriteten av besökarna var personer ur den framväxande medelklassen, men besökarna kom även från andra klasser och delar av samhället. Med ett undantag: den klasslösa samvaron på kaféerna var begränsad till män, kvinnor hade inte tillåtelse att besöka dem. Från mitten av 1800-talet florerade bohemer på Paris kaféer. De var skribenter, författare och konstnärer som fann en intellektuell och konstnärlig oas på de kaféer som ofta var öppna stora delar av dygnet. Här kunde de arbeta, läsa, umgås, diskutera med varandra och inspireras av varandras arbeten. När de nybyggda boulevarderna i centrala Paris slog upp sina kaféstråk med enorma uteserveringar blev kaféet också en utkiksplats, där du avslappnat med en kaffekopp kunde studera de självmedvetna och extravaganta dandys som promenerade förbi. Vid sidan av denna borgerligt präglade kultur fanns i Paris även arbetarkaféer. De var, förutom kaffeservering för arbetare och deras familjer, även sammanlänkad med andra sociala sammanhang såsom kyrkan, arbetsplatsen och affärerna runt omkring. I boken The World of the Paris Café Sociability among the French Working Class berättar socialhistorikern W. Scott Haine om hur arbetarkaféet utgjorde en viktig plats för både social gemenskap och möten för den framväxande arbetarrörelsen. På kaféet kunde arbetare dra sig undan från arbetsgivarens bevakande blickar för att möta grannar, arbetskamrater och släktingar under avslappnade former med en kopp kaffe. Hit var också hela familjen välkommen, en stökig men varm miljö. Men arbetarkaféet var lika mycket en plats för politisk organisering och agitation, där krav och drömmar formulerades och alla var välkomna att delta. Även kvinnor släpptes fram för att uttrycka sina åsikter, flera decennier innan de skulle få rösträtt. Också i Wien samlades bohemerna på kaféer...