Behövs verkligen storstaden för frigörelsen?

Utvecklingsberättelser för ungdomar är starkt förknippade med flytten till storstaden. Elin Grelsson Almestad ser hur landsbygden ibland kan erbjuda någon ännu större.

Vart ska du gå? Ut! Den klassiska titeln på Kerstin Thorvalls ungdomsroman från 1969 om Kjelle utgör en representativ bild av tonårs- och ungdomsskildringar. Detta ut behöver inte definieras, det kan vara förortscentrumet, tunnelbanan mot Stockholm eller ett köpcentrum. Det centrala är att Kjelle lämnar hemmet för det offentliga rummet och att dessa utbrytningar ur barndomens trygghet gestaltar frigörelse och mognad. Frigörelsen från föräldrahemmet är beroende av att den unga människan hittar andra rum att göra till sina, någonstans i stadsmiljön. I Lydia Wistisens avhandling Gångtunneln. Urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890-2010 visar hon hur storstaden, och mer specifikt Stockholm, under mer än ett århundrande varit en central miljö i ungdomslitteraturen. De urbana miljöerna har blivit ungas miljöer. Materialet som Wistisen analyserat består av ett trettiotal ungdomsromaner från sekelskiftet kring 1900 till tidigt 2000-tal. Det är samma period som idén om tonåringen och ungdomen blir ett av de mest inflytelserika fenomenen i västvärlden. Samtidigt är 1900-talet också urbaniseringens sekel, inte minst i Sverige. Som Wistisen konstaterar löper ungdomsbegreppets historia parallellt med såväl modernisering som urbanisering av Sverige och övriga västvärlden. Avhandlingen visar på hur staden varit oundgänglig i skildringen av ungas frigörelse och mognad under 1900-talet, där ungdom, modernitet och urbanitet flätas samman. Ingen ungdom som inte var tvingad gick väl kvar i en småstad, när huvudstaden fanns med alla sina lockande möjligheter, som det konstateras i Irma S:t Cyr Jonssons flickbok Drömmen om lyckan från 1942. Inte minst i romanerna som utkom under efterkrigstiden är det påfallande att huvudpersonen utvecklas genom att lämna småstaden eller förstaden för att söka lyckan i huvudstaden. Ofta kombineras det med en klassresa. I Martha Sandwall-Bergströms trilogi om familjen Oskarsson lämnar Majken familjens trånga vindslägenhet för att göra yrkeskarriär på en av den tidens nyöppnade varuhus. I Cissela Kroks Sem kommer till varuhuset lämnar huvudpersonen Sem landsbygden för att bo hos sin faster i Stockholm. Hon avslöjas genast som inflyttad lantis, genom omoderna kläder och bristen på smink och parfym. En del i Sems frigörelse innebär också att göra om sitt utseende, genom fastern Julias hjälp skaffar hon moderna höfthållare, klänningar och söta blusar för att kunna passera som stadsbo. Det finns stora likheter mellan de romaner som utgör Lydia Wistisens material, oavsett om de skrivits under det sena 1800-talet eller tidiga 2000-talet. Utvecklingsprocesserna sker i passager mellan barndomshem och vuxenliv, till platser bortom vuxenvärldens kontroll och offentliga platser för att synas och bli sedd. Men vad händer med en huvudperson som stannar kvar? Går det att skriva en bildningsroman med en person som inte lämnar? Om huvudpersonen svarar ut på frågan vart ska du gå? och ut inte är stadens gator, upplevelser människor och möjligheter utan några åkrar, en skog och i bästa fall ett ännu inte nedlagt centrum med livsmedelsbutik och bensinmack. Tendenserna med en protagonist som lämnar småstaden går ju igen även i samtida, svenska vuxenromaner. I Tove Folkessons romantrilogi om Eva Zachrisson återvänder förvisso huvudpersonen slutligen till Öland, men först efter en obligatorisk frigörelseprocess från Kalmar och en flytt till Stockholm. Huvudpersonen i Therese Söderlinds Norrlands svårmod måste lämna Höga kusten för studentkretsar i Stockholm för att få syn på sin uppväxt och i Annelie Jordahls Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona räcker det med en flytt till Östersund för att Mona från landsbygdens skogar ska kunna skapa ett eget liv. Ett tydligt undantag finns i Fucking Åmål, som under våren 2017 åter går att se på...