Allt är heligt - ingenting är heligt

Författaren Torbjörn Elensky besöker en musikfestival och ser nyliberalismen hämta näring ut 60-talets beatnik- och hippiemylla.

Hur ser egentligen den ideologiska utvecklingen sedan 1968 ut i världen? Jag menar på djupet, bortom de ytliga fluktuationerna. Hur förhåller sig höger till vänster, radikalism och liberalism till varandra, genom dessa årtionden av snabba och omtumlande förändringar, från medborgarrättsrörelsens och det fria sexets 60-tal till antirasismen och porrmotståndarnas 10-tal? Jag funderar mycket på detta. Det är en problematik som ingen av de inblandade riktigt vill kännas vid: man är ju varandras motståndare. Den radikala antikapitalismen kan naturligtvis aldrig tjäna kapitalismens syften. Men ändå, jo, det är något där som inte ger mig ro...I somras var jag, som så många andra, på Stockholm music and art ute på Skeppsholmen. Festivalen pågick i tre dagar, i den mest storslagna sommarprakt som Stockholm kan uppvisa. Själv var jag bara där den tredje och sista dagen, mest för att se Kraftwerk, som skulle spela på kvällen. Men jag passade naturligtvis på att tillbringa hela söndagen där, då många andra världsartister skulle uppträda, som Joan Baez och Patti Smith. Jag råkade stå mitt framför scenen när Joan Baez klev ut på den. Det kändes genast i luften att detta var en artist som många i publiken hade väntat på. DN delade ut fribiljetter till sina prenumeranter, och medelåldern var ganska hög, jämfört med andra festivaler.Joan Baez har verkligen en fantastisk sångröst, och förmedlar fortfarande en stark känsla av närvaro. Många av sångerna är sådana jag själv minns från min barndom, med delvis blandade känslor. Publiken verkade väldigt nöjd, inte minst under uppträdandets höjdpunkt: när hon bjöd in Patti Smith på scenen och de sjöng John Lennons Imagine tillsammans. Det var ett ögonblick som på flera sätt var historiskt, och som upplevdes så av många närvarande, det är jag övertygad om. Även av mig, som inte har någon egentlig egen relation till någon av dessa artister, var det en historisk upplevelse, men av ett lite annat slag. Där i solen, bland allt folk, mot bakgrunden av en sommar präglad av terrorism, krig, flyktingkatastrof och ISIS folkmord i Syrien, kristalliserades den känsla jag så länge burit på, som ett litet gnagande frö i bröstet: att det är något grundläggande fel, ett missförstånd, bakom uppfattningen av det senaste halvseklets utveckling.När jag hörde dessa lysande sångerskor framföra Lennons text, om en värld utan gränser, utan religion, där inget finns att dö eller döda för, utan bara all the people, living for today, blev det så uppenbart för mig hur denna vänsterrörelse i själva verket matat rakt in i nyliberalismen, ända sedan 1968, och antagligen mycket längre än så. Jo, jag använder orden lite svepande och slarvigt här, och vare sig vänsterfolk eller nyliberaler skulle såklart acceptera det jag påstår, men jag vidhåller ändå detta: vänstern beredde vägen för nyliberalismen, protestsångarna, alla dessa som blivit miljonärer på sin radikalism, är själva kapitalismens stöttepelare. För vad är det för värld, där inget finns att dö för vad finns det att leva för där?Jag är väl inte först med att konstatera att det radikala förverkliga dig själv, den existentiella egoismen i detta, lätt förvandlades till satsa på dig själv, under tiden mellan -68 och 80-talet. Men att se de stora stjärnorna, tillsammans i Lennonlåten, som på så många sätt sammanfattar en hel generations drömmar, förtydligade det brutalt. Vad är det för liv där man enbart är living for the day? Utan drömmar? Utan hopp? Kanske utan historia? Men troligen inte i något naturtillstånd, som vår samtid ser ut, utan i permanent shopping: shopping av produkter, men också åsikter, livsstilar, kanske rentav känslor... Det är inte en vacker dröm, det är kitsch, precis som Theodor Adorno menade redan på 60-talet, och det är dessutom absolut ingen radikal vision om en ny värld, utan en helt passiviserande dagdröm...